Vecka 32 (31+3)

Nytt ord för veckan – ginormous. Så känner jag mig. Gigantisk, men ändå nätt. Svårt att förklara, men magen känns helt plötsligt så mycket större. Den är fortfarande inte tung på det sättet, men stor. Imorgon ska jag till barnmorskan så det ska bli väldigt intressant att se vad SF måttet ligger på denna gången.

Jag hade några dagar av dipp i förra veckan då det kändes som att kroppen inte riktigt ville vara med, det var tungt, jag hade ont överallt och de 60 dagar som nu är kvar kändes väldigt, väldigt många och långa. Annars tycker jag snarast att de dagar som är kvar känns alldeles lagom. Det finns ju en del man vill hinna med, som jul, nyår och att sluta arbeta (och det får under inga omständigheter ske före nyår) innan bebisen bestämmer sig för att titta ut. Och innan min kropp bestämmer sig för att lägga av. 

Idag insåg jag dessutom att jag inte haft en tanke på att skicka in moderskapsintyget till Försäkringskassan. Bara en sån sak berättar nog att jag inte riktigt är inställd på att börjar närma sig. Ikväll blir det att rota upp och ner på lägenheten för att hitta det (och resten av papprena jag fått). För så bra har tydligen jag städat att jag nu inte kan hitta något istället. Och med förseningskassans försäkringskassans handläggningstider i åtanke kanske det är dags att skicka in. För eftersom A är över 24 månader måste jag väl komplettera med inkomstuppgifter igen? Eller?

Lilla Liten i magen är fortfarande rätt så lugn, förutom när jag sitter bredvid den äldre kollegan eller när storasyster är något högljudd. Alltså får man ibland buffa fart i magen bara för att känna att den är där och rör på sig. Och ingen är mer tacksam än jag över att få sova mina 8 timmar i sträck, jag lider med varenda stackare som har bebisar som lever rövare på nätterna eller som måste upp och kissa.

Och vart tog egentligen tiden vägen? Det är ju inte ens 2 månader kvar. Eller jo, med övertid då.