Niklas hade fått någon typ av inspiration från ett matlagningsprogram på tv och lagade en storstilad gryta (förlåt; ragu) som skulle innehålla två separata rätter, något hans fru och jag helt missade. Den ena nöjd (jag) och den andra besviken (Ida tycker inte om pasta). Förmodligen den dyraste och köttrikaste korv jag någonsin ätit, passade riktigt bra i sammanhanget. Min karl som är dyr att bjuda på mat såg såklart till att det inte fanns några rester kvar. Har en känsla av att vi får bjuda på oxfilé snart eftersom vi äter alla ur huset (inte bara grannarna). Mätt blev jag såklart, mäkta gott var det också. Ändå har man av någon anledning alltid plats för lite (eller mycket) dessert. Fast just nu har jag i och för sig inga mättnadskänslor längre, jag kan äta i all evighet. Konstant hungrig.

Stackars Lykka dippade en sväng i början av kvällen, men med lite mat i magen var det sen full rulle på de där två resten av kvällen. Så fruktansvärt intressant att se hur samspelet mellan dem har vuxit fram, hur de kommunicerar med varandra (nåja, mest A som ger order) och hur roligt de faktiskt har tillsammans. Med andra ord känns det inte alls speciellt oroande att det är tvärs över gården vi kommer att lämna lillan när det är dags att åka in till förlossningen. Eller om de sover för gott så for hon åka till Tant C och Farbror J i Jarlaberg – något hon knappast heller skulle klaga över.

Åh, verkligen nöjd nu med vad jag har lyckats åstadkomma med vår pyntning (kanske inte så mycket jag då) och dekorering i lägenheten. Vi har ju faktiskt inte spenderat någon riktig jul i någon lägenhet någonsin, så julsaker finns knappast inte mängder av.

Igår hade jag iaf lyckats fått upp lite gardiner, adventsstjärnor samt några billiga stakar som inhandlades på Rusta som förberedelse inför att vi skulle få middagsgäster. Perfekt ursäkt för att hinna bunkra upp lite med ljus, stakar och andra små julaccessoarer. Trots att jag inte är någon pysslare så älskar jag känslan av mys och tacksamt för mig så är E en riktig pillare, jag tror bestämt att Lilla A kommer gå i samma fotspår.

Vårt middagssällskap dök upp tidigt, så som det gärna blir när man har småttingar, för en gångs skull var det jag som hade ställt mig i köket. Fårostgratinerad Fläskfilé med lättstekta grönsaker och ris. Låter ju inte så lördagsmumsigt, men jag är så trött på potatis i alla dess former att ris fick hoppa in som ersättare.

Under tiden som vi lagade mat, åt och plockade undan röjde småtjejorna runt i lägenheten, bråkade om samma saker och roade varandra om vartannat timme ut och timme in. Klart att det blir en del tjafs numera när de har starka viljor båda två och gärna vill leka med exakt samma saker hela tiden, men jag hade nästan föreställt mig att det skulle vara värre. För är det något som räknas som lyx så är det som förälder att få sitta och äta en hel måltid vid ett bord utan att bli avbruten trehundrasjuttioelva gånger.

Hela gänget samlat! (Utom jag då)

Så fort vi vinkat av gästerna vid dörren gick hon fram och hämtade sin napp och Holger (snutten) och ville gå och sova. Var knappt så jag fick ta av henne kläderna, välling kunde jag drömma om att få i henne. Nattningarna är sådär enkla en sväng igen att jag bara njuter av min lilla plutta.