Jag upplevde lite som att jag inte hade en aning om vad man egentligen skulle ha hemma när man kom från sjukhuset första gången med bebis. Vad behövdes egentligen? Nu ser jag att Apoteket har börjat sälja dessa Komma hem paket med saker både till dig som mamma och den kommande bebisen.
Personligen köpte jag även amningsnappar, purelan, nässprey och ett paket blöjor till hemma-apoteket. Vad hade ni kompletterat med?
Ni ser ju själva blicken, den som berättar att något är på tok. Tänder. Alltid dessa tänder. Vi som hoppades så hårt att hon skulle slippa alla besvär som storasystern drogs med. Och lite förbaskar jag att de måste vara så pass tidiga med tänder, för hade hon varit lite större hade lite glass varit en välkommen metod. Nu känns det lite fel. Fast lite, lite kanske hon ändå får smaka för lindringen. Gurkstavar i all ära, men det kyler tydligen inte länge nog.
Lilla A börjar bli riktigt nyfiken på det här med kameran, vi uppmuntrar såklart i lagom dos. Lillasyster råkar vara favoritmotivet, även om det inte är några klockrena bilder så tycker jag ändå att hon lyckades (med viss assistans) fånga den för tillfället lite bistra lillasystern.
Mamman har fått låna boken Somna utan gråt och ska ägna kvällen åt just det. Jag tror inte på några mirakelmetoder, jag tror ännu mindre på att låta barn skrika sig till sömns. Det måste kännas bra för hela familjen, jag har en känsla av att det här har med amningen att göra i mångt och mycket. Vi är bara en knapp månad från det magiska halvårsdatumet, skulle det vara så att amningen stör sömnen så håller jag helt enkelt ut den tiden för att sen lägga ner tvärt. Tråkigt nog känns det lite tungt och motsträvigt, trots att jag innerst inne är glad över att kommit så här långt eftersom det strulade långt tidigare med Lilla A. Inte heller är jag helt bekväm med det här med amning, jag tycker det är smidigt, det är ett bra och enkelt sätt att ha maten närvarande, men jag tycker inte att det är mysigt. Effektivt, smidigt – kalla det vad du vill men för mig är det endast en praktisk detalj. Myser gör vi annars ändå.
Den första tidens upphetsning över den erbjudna gröten börjar nu bli mer och mer att hon snörper på munnen och kanske inte vill ha mer än några få skedar. Om ens det. Nya smaker är däremot fortfarande intressant, så jag ska göra ett försök att ge henne några smakprov framöver. För ja, jag längtar tills dess hon får/kan äta mat. Trots att hon är min lilla lilla bebis.
Den lilla har idéer för sig.
Så exakt hur farligt är det?
För nej, hon kan inte vända sig själv. I alla fall inte när hon är vaken. Så här rörlig var liksom inte storasystern förrän hon kunde krypa. Så jag känner mig lite novis. Och så hör man ju det där om psd och slutar lite andas själv ett tag.
Det är alltså i sömnen som hon med början idag har vänt sig några gånger och fortsatt snarka vidare. Men borde jag väcka henne vända på henne? Eller kan jag låta henne sova vidare med gott samvete? När det har skett idag har jag ju varit bredvid, därmed har jag inte riktigt brytt mig om att störa henne. Men det är ju uppenbart att hon verkar sova bättre på mage.
Vad har man för kläder på en liten bebis när vinter börjar gå mot vår?
Lilla E ligger nerbäddad i vagnen på en fårskinnsfäll, under ett barnvagnstäcke. Oftast ligger sedan locket till liggdelen över för att det inte ska blåsa in. Men hur mycket kläder kommer hon behöva i vår? Ska man satsa på en fleeceoverall från typ PoP/Åhléns eller räcker det med tjockare kofta och byxor?
Hur tänker du?
Redan dags att börja dokumentera, för den där nyfödda finns inte längre här. Snart är det fullgott en bebis med en alldeles egen personlighet och jag vill inte glömma allt vi såg den här första tiden som då redan försvunnit.
Lillasyster E är en härlig liten bebis som gärna vill vara nära nattetid, men på dagen inte riktigt bryr sig om vart hon får sova. Vagnen är rätt så skön, så bara man fått på sig overall kan ögonen lätt fällas ihop och andningen bli djupare. Natti natt. Inne är det skönast att ligga mitt i mammas och pappas säng med sin egen lilla kudde (sån platt) eller i soffan för att höra när alla roddar runt. I vaket tillstånd vill hon såklart gärna vara med, men är hittills galet nöjd bara någon ser till att prata med henne. Det verkar vara otroligt spännande att sitta i babysittern när modersfiguren lagar mat av någon anledning och den aspekten hoppas jag håller i sig.
Kräktendenserna som vi såg från henne i början är väl inte direkt överrepresenterade, men det har kommit några kaskadvarianter och då flyger mjölken även ur näsan på henne. Kräklappen är alltid redo. Däremot läcker hon igenom varenda blöja vi sätter på, så tvätt lämnar hon gott om ändå utan att kräkas. Eller så spiller jag ner henne för att hon inte får tag tillräckligt fort, eller för att jag missat att byta amningsinlägg.
Just magen är annars det enda som är ett litet orosmoment, den här lilla får ibland såna magknip att det är det mest hjärtskärande lilla skrik ni kan tänka er. Helt från ingenstans och i oktaver jag inte trodde fanns. Vi har börjat med Sempers magdroppar och jag ska hålla lite koll på vad jag stoppar i mig för att det inte ska eskalera. Mat får hon i alla fall i sig, det syns. BVC besök är inget planerat förrän nästa vecka eftersom viktuppgången sett stabil ut än så länge och det finns ingen anledning att tro något annat när man bär runt på bebisen.
Ligger stilla gör hon aldrig, inte ens i sömnen. Det är många minet och ljud som kommer från den lilla, lilla kroppen och de flesta som håller henne är beredda på att illtjutet ska komma. Antar att det helt enkelt är hennes stil, eller så hör det ihop med magknipen fast på en lindrigare nivå. Hon sträcker på sig, lyfter på nacken, ser ut att morna sig, drar ihop ansiktet som en suris, ler stort med öppen mun och stånkar och ”skrattar”. Lite som Hia-Hia häxan i Bamse om ni kommer ihåg.
Och utöver det där vanliga är hon såklart världens finaste lilla bebis. Som till på köpet har världens omtänksammaste storasyster som ser till att ingen minsann glömmer av hennes lillayster.
Jag har fått många frågor om bilder på båda småtjejorna när de är bebisar att jämföra med.
Är de lika?
Lilla A 1 vecka Juli 2009
Lillasyster E 1 vecka Januari 2012
Jag tycker naturligtvis det, även om dessa bilder kanske inte bäst representerar något av barnen egentligen. Största skillnaden är att Lillasyster E än så länge har blå ögon, A hade redan vid födseln gröna/bruna.
78 mil i en bil är en lång resa. En så pass lång resa att jag som vuxen tycker det är lite väl. Att kräva av en liten tjej att sitta still i en bilstol i över 8 timmar är väldigt mycket begärt, trots att vi beslutat att åka på natten hade jag lite funderingar över hur det skulle gå.
Jag hade inte behövt oroa mig. När vi mötte upp J och C kl 03 på natten var det en liten tjej som nyfiket satt och fnissade i baksätet. Hon höll sig sen vaken ungefär till avfarten till Arlanda, sen slockande hon i sin stol. Några mil förbi Sundsvall stannade vi för frukost (44 mil hemifrån). I Strömsund stannade vi för att tanka (65 mil hemifrån) och först när vi stannade vid Fågelberget (76 mil hemifrån) tyckte A att det började räcka. Två mil av gnäll kan jag stå ut med, men här finns inget mellanläge utan när A blir sur – då blir A sur.
Gott med macka efter att ha sovit en stund!
Frukostrastställe utmed vattnet
Idag när vi vände hemåt var det dagtid, dagsljus och betydligt mycket mer planering bakom att hålla en liten tjej på gott humör. Leksaker, böcker och sångstunder tog oss hela vägen till Sundsvall utan några värre gnällhistorier (vi stannade även i Strömsund för tankning). En barnportion köttbullar och potatismos senare satt A tillbaka i bilen och strax utanför Söderhamn kunde jag ha svurit på att det höll på att gå åt fel håll, men på något sätt redde det hela upp sig. A tittade på bilarna vi for förbi, när regnet började ösa ner blev hon lugn och harmonisk.
Jag är så glad att det fungerar så pass bra som det gör att resa längre sträckor med A. Visserligen är hon van att åka bil, men även om jag själv är van att åka fram och tillbaka till Nora, stugan och diverse andra platser så är 78 mil bra långt.
Vad använder ni för distraktioner och underhållning till bilen?
Sötstrumpan på morgonkvisten (med snea gnisslade tänder)
Igår kväll släppte hon äntligen taget om min hand och tog några steg vid flera tillfällen efter mycket lockande. Lurad att gå så att säga, inte några frvilliga steg. Hon kommer alltså inte att göra om det på egen hand om det var vad ni trodde….
A är rätt så stabil och skulle säkert kunna stå långa perioder om hon bara ville, men så fort hon märker att hon är på egen hand så sätter hon sig ner. Kanske är tur det, då ramlar hon väl och slår sig mindre den dagen hon verkligen ställer sig upp själv! 
Det är fortfarande gå-vagnen som gäller här hemma. Vissa dagar flyger den fram, i farmors stuga förra helgen hängde knappt fötterna med till slut, vissa dagar går det i sån snigelfart att man undrar vad hon håller på med.
Men så den stora frågan. När kan man egentligen säga att de tagit sitt första steg?
Vilka kriterier gäller? Att de upprepar det flera gånger inom en period? Att de själva ställt sig upp innan stegen? Att de tar mer än X antal steg på en gång? Eller vad?
(Jag räknar alltså inte det här som några ”riktiga” steg)
Ska alldeles strax packa ihop min PC och bege mig till kontoret.
Nejdå, jag ska inte jobba. Jag ska bara säkerställa att jag KAN jobba nästa torsdag när allvaret drar igång. Jag är inte speciellt orolig för att själva uppkopplingen skulle strula, däremot är jag rädd för att jag har glömt samtliga lösenord till alla viktiga program jag använder mig av. Därför kommer det säkerligen att bli blåslampa på systemansvariga runt om i Sverige.
På nyheterna har de lovat rätt vettigt väder, men just nu är allt grått utanför mitt fönster. Inte alls vad jag hade planerat, inte alls vad jag hade hoppats på. Men förhoppningsvis är det iaf någorlunda varmt, även om solen inte skiner.
Häromkvällen i badkaret