Det där humöret alltså.
När bilden säger mer än 1000 ord.
8
Kategoriarkiv: Utveckling 2-3 år
För att jag säger det.
Lilla A är inne i en helt galen ”Varför det?” period. Det här med att vara pedagogisk fungerar inte riktigt alla gånger, så efter att vi är nere på molekylära sammansättningar nöjer jag mig med att berätta att jag bestämt det. Visst älskar jag att hon är frågvis och vill lära sig, men min trötta skalle uppskattar inte volymen fullt lika högt.
Och det här att hon frivilligt sätter sig och knaprar på broccoli måste ju dokumenteras. För att få frågan ”Var är mina grönsaker?” känns inte helt given av en snart 3-åring. Men uppskattad.
Lite resultat.
Jag kommer under dagen att lägga upp ett lösenordsskyddat inlägg med bilder på skillnaden hur min kropp ser ut nu och för 1 månad sen. För det är ju största moroten – att se att saker faktiskt händer. Med det sagt innebär det att jag kommer börja träna på riktigt nu, för om jag kan få resultat utan att lägga manken till är det spännande att se vad som händer när jag verkligen försöker. Skulle ni vilja ha lösenord för att se bilderna får ni helt enkelt maila mig på alfvansblogg@gmail.com
Vagnsfrågan som hängt över mig blev ju lätt löst när jag blev påmind av bästa Karin om Airshell. Den är nu bokad och ska hämtas upp på flygplatsen vid avresa. Hur smidigt? På det här sättet tror jag att många fler kommer våga resa med sina ordinarie vagnar eller åtminstone skydda sina älsklingar. För det var klart prisvärt om ni tänker att bara plastpåsen för att checka in vagnen kostar 50:-.
Min lilla stora.
Idag brukar vara sista dagen på vår ”arbetsvecka” men Lilla A går på förskolan även imorgon eftersom hon just nu håller på att skolas över på den större avdelningen med barn i ålder 3-4 år. Igår var första eftermiddagen med de äldre barnen och när jag kom för att hämta satt hon tillsammans med ett gäng äldre tjejer och spelade spel. Spännande värre, det ska bli intressant att se vad som händer i utvecklingen när hon går från att vara äldst på avdelningen till att vara yngst. Jag gissar på massvis. Förresten är det lite kallt ute idag. Vackert, men kyligt.
Har ni fortfarande kanonväder?
Kärlekskranka.
Lilla A och Baby T igår.
Med några timmar kvar av kvällen slår jag upp datorn en kort stund. Tittar igenom foton, minnen och längtar. Tills dess Lillasyster E är stor nog att kramas tillbaka och att på riktigt uppskatta de många och långa pussarna som storasystern är noga med att dela ut. För om man bortser från allt vad heter trots så är såna här snart 3-åringar bra jäkla underbara.
Lilla A: ”Mamma, jag har ringit till gammelsarmoj och gammelsajfaj. Hon behövde hjälp.”
Jag: ”Jaha. Vad behövde hon hjälp med?”
Lilla A: ”Ehm, gammelsajmoj behövej hjälp att äta upp sina kakoj.”
Nej, uttalet är fortfarande inte klockrent. Men vad tusan gör det?
Omställningen från ett till två.
Det har ju kommit en hel del frågor på det här med att gå från att ha ett till två barn i familjen. Medvetet har jag skjutit dem på framtiden eftersom jag tycker att det är ganska missvisande att berätta hur det fungerar när bebisen nyss kommit till världen. Nu är det ju inte lägnre nyss, utan sötkorvsbäsen närmar sig 3 månader och vi har såklart fått in en del omedvetna rutiner här hemma.
En av de stora skillnaderna, förutom att de uppenbart gått från att vara ett barn till att vara två är tidsaspekten. Saker tar bra mycket längre tid och alltid händer något så att planeringen går åt skogen. Storayster ”vänta lite mamma- jag ska bara” är knappast en som har bråttom i livet heller. Förutom när det är dags för hennes trotsfasoner, då kan det gå hett till. Jag har anammat taktiken att mest rycka på axlarna och inte bli stissig. En lugn mamma ger lugna barn tror jag. 
Kanske har vi fått jordens mest toleranta ungar, kanske är vi avslappnade som föräldraroch kanske har vi haft en rejäl klick med bondtur, men just nu har vi våra platser i den nya konstellationen och trivs. Det är ingen svartsjuka, inga tjuvnyp utan bara början till en (förhoppningsvis livslång) syskonkärlek.
Hur mycket det än retar gallfeber på folk så är det inte med några heltäckande rosa glasögon jag säger det. Självklart fälls det tårar även i det här hushållet men det är inte alls på den nivån jag förväntat mig. Tvåbarnschocken ska ju vara tröttheten, irritationen, frustrationen, det dåliga samvetet och allt det. Inte än.
Och tills den dyker upp tänkte jag faktiskt njuta av mina härliga ungar utan något dåligt samvete.
Helt blöjfritt.
Det var precis en månad sen vi bara sådär tog bort blöjan för Lilla A. Sedan dess har hon inte haft en enda blöja på sig dagtid, oavsett aktivitet. Vi har åkt långa sträckor i bil, varit ute och handlat och hängt i lekparker. Antalet olyckor går att räkna på en hand sammanlagt, varav jag varit skyldig till två av dem. Alla ombyten vi lämnade till förskolan för en månad sen hänger fortfarande kvar oanvända i sin påse. Och ja, lite imponerad är jag faktiskt.
I början var det mest pottan som gällde, men numera är den sällan poppis. Istället sätter hon själv dit extrasits och klättrar upp på toaletten med hjälp av sin pall. Påminna om att kissa gör vi när vi inte befinner oss på hemmaplan, eftersom det är lätt att fastna i leken. På bilresorna har vi båda gångerna (det är nästan på minuten lika lång väg till Nora som till St Annas) stannat en gång på vägen till Nora/St Annas men inte alls på väg hem (eftersom hon sovit förbi bra rastplatser).
Sen några nätter tillbaka kan vi även lägga till att den lilla tjejen är helt blöjfri även på nattetid. Så nu är de borta. Borta. Det känns så vansinnigt skönt, men ändå så otroligt konstigt. Liten men stor. Nu lägger vi allt vad heter blöjor på hyllan och hoppas att det inte kommer alltför många bakslag framöver.
Glädjen sitter i bubblorna.
Det här inlägget är förinställt för att ni ska slippa läsa om att jag förmodligen ligger i plågor över min träningsvärk som komma skall.
Ren och skär glädje sitter numera i bubblor enligt Lilla A. Bubblor i luften, eller bubblor i vattnet spelar ingen roll. Bara det är bubblor. Och att den där stackars fastern inte fick andnöd efter otalet utblås är för mig en gåta. Jag pustade och frustade när jag tog över i pauserna. Inte alls lika poppis heller såklart.
Och tack till farmorn som var förutseende nog att fylla på förrådet med såpbubblor.
Udda ideal.
Ny reklam på Disney Junior med uppsminkade prinsessor från sagornas värld som vi ser innan det är dags för Jake och Piraterna.
Lilla A – Mamma, jag vill också vara en prinsessa.
Jag – Jaså? Jaha, jag visste inte att du tyckte om prinsessor.
Lilla A – Vill vara prinsessa som i Shrek.
Jag – Du menar ett träsktroll?
Ehm. Ja. Lite grön färg så är vi där.
Två olyckor.
Vi stack iväg till Saltsjö-Bus på förmiddagen, även om det var en något trögstartad liten tjej jag släpade med mig så hade hon till slut kul. Hon är ju lite sådär osäker i nya miljöer och vill gärna ha en liten push. Lilla E däremot gnällde mest hela tiden stackarn, de där magknipen bråkar fortfarande lite med henne även om det är mycket bättre.
Lite fika, bläddrande i en tidning senare och ständigt flängande efter en tjej som ropade efter mamma senare hände så faktiskt en olycka. Den allra första riktiga. Och vi bytte bara byxor och torkade av lite snabbt. Vet inte riktigt hur man ska hantera såna saker? Hoppsan liksom.
På väg därifrån blev det dock lite väl läskigt när Lilla A fastnade i skjutdörrarna med huvudet (hur det nu kunde gå till?!). Turligt nog öppnades de lika fort igen, men stackarn blev rejält chockad. Och trots att jag var irriterad över hennes hysteriska utbrott när vi skulle gå från leklandet var jag sen lika imponerad över att hon kunde förstå efter dörrincidenten att mamma inte kunde bära, utan att hon fick gå och hålla handen. Stort.
Sen somnade vi här hemma i soffan. Alla tre. Och det var förmodligen ruskigt välbehövligt med tanke på att vi sov en bra stund.
Om en avklarad toaletträning.
Bara sådär så har vi en blöjfri liten tjej här hemma. Riktigt varför det var så enkelt vet jag inte. Kanske för att vi väntade tills jag visste med säkerhet att hon hade koll på när det var dags för kiss- och bajs. Kanske för att pottan alltid funnits där, kanske för att vi pratat i förväg om att blöjan ska försvinna snart.
Det var i söndags eftermiddag som vi blev oense om en blöja. Och det var också då beslutet togs att blöjorna skulle bort nu. Vi hade pratat om det några veckor att det är bäst att ta tag i snart, för hon känns redo, även om hon höll hårt i sina älskade blöjor. Och om hon var. I måndags förmiddags när vi hade besök kom den hittills enda lilla olyckan (det kommer såklart komma fler – jag är inte överoptimist) som hon ändå lyckades knipa av och kissa klart på toaletten.
Redan idag skickade vi henne till förskolan utan blöja. Och i eftermiddags hämtade jag hem en torr tjej. Utan en enda olycka. Att vi sen hann med både BVC, bilåkande och handling på Lindex innan hon här hemma sen förkunnade att hon var kissnödig gör mig så glad.
Mest för hennes skull, för Lilla A är en sån tjej som behöver veta att hon kan för att våga. Hon tar inte alltid för sig och kan vara lite rädd att komma igång med saker. Och det är där jag tror det kan ha gått snett tidigare, när hon inte riktigt varit redo och kissat på sig.
Så mäkta stolt är jag idag, det firade vi med att köpa en hel drös med nya trosor åt den lika stolta lilla tjejen.