Ni vet ju hur jag gillar att ha egen design på saker och ting? Nu har jag listat ut att Casetagram finns också, så gissa om jag sitter och funderar på både det ena och det andra? Men just nu har jag inte tillräckligt med bra bilder på Instagram att använda. Jag har ju bara barn som fastnar där av någon anledning, mitt synfält verkar inte ta in allt annat. Konstigt det där. 
Men iPad-födralet. Hur fräckt är inte det?
Alltså, jag vet ju att det är Mors dag idag. Jag har ju hört det, man pratar ju om sånt. Men nej, jag verkar inte nått hela vägen dit. Så jag ber om ursäkt mamma, det var naturligtvis inte meningen att glömma bort dig. Jag var nog bara lite för trött för att registrera.
Mormorn och finaste lilla hamsterungen
Tur att man kan fira mammor på andra dagar än just idag då. Så fixar vi det en annan gång helt enkelt. Easy peasy.
Jag gillar vår Teutonia Spirit S3, det gör jag verkligen. I alla fall som liggvagn, men nu står vi återigen där och ska ha den som sittvagn och jag vettetusan. För jag skulle vilja använda liggdelen länge, länge till men missnöjd bebis och vagn är två dåliga kombinationer. När det dessutom är en vagn som liggkorgen dels börjar bli för liten och trång (ja, vi pratar på bredden) och dels ger noll chanser till att låta bebisen kika ut. Rastlös bebis, irriterad bebis, förbannad bebis – ja ni förstår. Suffletten går nämligen inte att fälla i något läge utom helt och det innebär ju numera med solsken en gul liten sak rakt i ansiktet. Ännu mindre poppis.
När vi åker på semester kommer jag att ta med mig vår Mountain Buggy Swift eftersom det är en rejälare vagn, den känns mer bebisanpassad och ombonad samt att vi har alternativet att sätta på en ståbräda för storasysterns räkning. Jag tycker den är okej som resevagn eftersom de flesta (i vettig prisklass) är framåtvända. Som ordinarie vagn hemma däremot – nej. Mina barn blir lätt hysteriska av för mycket intryck, det utsätter jag dem helst inte för i onödan.
Vad jag ville komma till? Jo, jag önskar att Swiften var bakåtvänd istället. Då skulle den ha i stort sett allt jag vill ha i en vagn. Eller om någon annan vagn hade samma möjligheter, så jag slapp sätta henne upp i en sittdel som jag inte alls gillade när vi använde den till Lilla A. Och så har jag ju lite ångest för att min bebis inte är så jäkla mycket bebis längre. Är det kanske där skon klämmer?
När bytte ni från liggdel till sittdel med era små?
Sitter och plitar på min ansökan till det där drömjobbet. Har tunghäfta.
Ett simpelt hej kanske räcker?
Nu börjar den dära underbara perioden komma. Med konstiga uttryck och roliga meningar från Lilla A. Som när jag tog febern imorse och hon tittar på mig och ba: -Tjettiåtta ellej? Men jo, helt rätt hade hon ju. Komma sex till och med.
Inatt vet jag inte vad som hände. Ungarna sov. Karln sov. Och jag låg vaken. Funderade och vred mig. Igår dök nämligen ett jobb upp på min radar, ett jobb som jag sågaletjävlagärna skulle vilja ha. Så nära mitt drömjobb jag kan komma, det jobbet jag inte ens visste om det fanns. Men timingen är ju urusel. För skulle jag vara beredd att börja jobba redan nu?
(Sen att man faktiskt måste söka tjänsten för att få den verkar min hjärna missat. Det är väl klart att de som inte har en aning om vem jag är anställer mig bara sådär. De ringer säkert imorgon. Japp.)
Har ni ett jobb som ni bara skulle kunna göra vadsomhelst för att få? Ett sånt där jobb som hjärtat bankar lite extra inför. Fast som man vet (i alla fall i mitt fall) att man aldrig kommer att få. Jag vet inte ens om det här jobbet finns. Förutom i mina drömmar då.
Jag skulle vilja hjälpa reseföretag som idag inte har så funktionell marknadsföring kring deras hotell, faciliteter, närområden och hjälpa till att ta fram ett mer fungerande betygssystem beroende på om man reser som familj, par eller singlar utifrån kunders synpunkter och erfarenheter. Kunna presentera mer matnyttig information kring hotellen, sammanställa och besvara vanliga frågor redan inbakat i hotellbeskrivningen och framförallt göra bokningsmomentet mycket mer överskådligt beroende på krav och önskemål. Kanske även rikta in sig mot att få in mer omfattande recensioner från utvalda resenärer.
Det finns nämligen flertalet reseföretag därute med otroligt stor potential (främst Apollo, Solresor, Airtours och Nazar) att ta över marginaler och resenärer från sina konkurrenter (Fritidsresor och Ving) men som inte använder sina marknadsföringskanaler på rätt sätt (främst internet). Med det inte sagt att både Ving och Fritidsresor även de har en del att jobba på vad gäller informationstillgänglighet och sanningsenlighet.
För det var ju det här med resor, som jag brinner för dem. Andra tränar. Tittar på tv-program. Syr, pysslar, eller vad. Jag surfar resor. Och hade jag haft någon typ av marknadsföringsutbildning i bagaget hade jag sökt mig dit. Till resebranschen, för det är där jag hör hemma. Jag bara känner det. Synd att de inte efterfrågar såna som mig. För jag är helt säker på att jag hade varit grym.
Jobbar du inom det området där ditt intresse ligger?
Den allra första dagen i april kom och gick utan några större händelser. Det regnade. Det snöade. Och så sken solen lite. Jag storhandlade på Ica Maxi innan jag insåg att vi bara är hemma några få dagar framöver innan det är weekendresa till Åland i sikte och gick baklänges för att lägga tillbaka varor. Det var också första dagen som jag åt Paleoinspirerat.
Jag pumpade ut massvis med mjölk till bebisen, som sen inte blev använd. Bebisen fick därför smaka på ersättning och var sisådär nöjd. Att få i sig mat från en flaska visade sig vara bra mycket mer ansträngande än att ligga och sörpla under fontänen. Så hon somnade utan tillräckligt med mat i magen istället.
Idag är en ny aprildag, med bara 23 dagar kvar till min födelsedag börjar jag fundera på om det där med en weekendresa ändå var en dum idé att önska sig. En vecka på Cypern i början av juni kostar lika mycket/lite. Och skulle nog ge så mycket mer. För det här med att drömma är jag uppenbarligen expert på. Dessutom skulle då Lilla A få möjlighet att sporta sina underbara brillor. Även om jag suktar efter fler. Som dessa. Underbaringar.
Inte så sällan får jag lust att lämna Stockholm bakom mig och flytta tillbaka till mindre ort. Hem eller annan. Bara för att få tag i den där gräsmattan åt småtjejorna, för att jag ibland får nog av (ursäkta alla ni underbara människor som inte är en del av det) snobberiet häromkring och inte vill att de ska växa upp i det.
Sanningen är såklart att det förmodligen aldrig kommer att ske. Jag är för bekväm. Vi är för bekväma.Med förskolor som erbjuder hemlagad, ekologisk mat, med kollektivtrafik där vagnar åker gratis, med närheten till skärgården och mängder med andra nöjen. För det är klart att vi älskar Stockholm. Också.
Ändå kan jag inte låta bli att blicka runt på kåkarna häromkring oss vid sundet och bli avundsjuk några sekunder. Sen inser jag att de har ju fasen inga gräsmattor ändå, så ingen idé att grubbla. Men drömmen är ju fortfarande att det öppnar sig en större lägenhet här. Med gräsmatta.
Om 28 dagar är det min tur att fira födelsedag. Och i år är önskelistor överflödiga, jag önskar mig nämligen bara hjälp till en diskmaskin weekendresa. Tänker mig Amsterdam, London, Dublin, Malta, Berlin, New York, Budapest, Madrid, Köpenhamn eller Lissabon en ljummen helg i maj/juni.
Drömma är ju faktiskt gratis.
Idag klev jag ut ur den där salen på SATS med segervittring. Ni vet den där känslan när man bara vill slänga upp armarna och vråla -”F*n vad jag är bra”
Det är nästintill omöjligt att inte bli glad när man inser att formen nu är så mycket bättre än vad jag ens hade vågat hoppats på. Passet idag bävade jag lite inför, efteråt kändes det att jag faktiskt hade kunnat ta ut mig mer. Flåset har uppenbarligen inte försämrats alls, även om jag säkert inte har någon uthållighet att tala om. Har man varit stillasittande i ett år förväntar man sig helt enkelt inte att hänga med i tempot.
Några löpsteg blir det inte än. Mina magmuskler har inte gått ihop sig än, så jag måste fortsätta jobba på maglåset. Och mina skulderblad. Mina tunna armar. Listan kan göras lång.
Men känslan. Jag orkade.
Och nu börjar jag genast snegla efter ett kort på SATS. Det är ju nu jag har chansen. Tiden.