Lilla A har fått en OK stämpel i rumpan. Eller ögat. Lillasystern och jag är något mindre hängiga och imorgon är det fredag. Förresten – ni vet väl att det har snöat va? Bara det kan få mig att börja sjunga. Idag snackar vi bra känsla ut i fingerspetsarna.
Jag gillar ju snö, det blir ljusare – lite behagligare och vansinnigt mycket finare. Nästan lite poetiskt faktiskt. Love it! Något mer jag tokdiggar just nu är det här – stencool musik direkt från Upplands Väsby.
Det ekar riktigt tomt här. Inte bara från mig, utan från er också. Kommentarstorka? Jag saknar er ju lite då – bara så ni vet. Men jag förstår ju att ni har viktigare saker för er. Som att sola. Alltså är ni väl tillbaka imorgon då?
Tittade ni på Eurovision Song Contest igår (ja, det är skitviktigt att det är hela namnet utskrivet tydligen) eller tillhör ni skaran som dissar och nästan håller för öronen när något om ESC ens nämns? Jag brukar tillhöra den senare klungan, men eftersom jag var ett fan av Loreen i Idol när det begav sig så kunde jag ju inte låta bli. Och trots att ögonlocken var på väg igen redan efter bidrag nummer två så höll jag mig vaken till the sweet end. Och så vaknade lilla bebisen bara minuter efter att jag stängt ner datorn (ja, jag live-streamade via melodifestivalen.se och är impad) och skrek. Skrek. Knorrade. Och skrek. Så fortsatte det sen hela natten igenom. Sen vaknade jag på helt fel sida imorse. För morgon blev det såklart, alldeles för tidigt. Men nu har det vänt igen och humöret är på topp. Det svajar fort i flaggstången vet ni.
Och jag påminner - på onsdag är det alltså dags! Kom!
Dag 11- En låt jag kan spela på valfritt instrument
En gång i tiden kunde jag väl spela i alla fall några enkla melodier på fiol. Kanske till och med på synt/piano. Men nu kanske jag kan sträcka mig till Blinka Lilla Stjärna eller Gubben Noak.
Dag 12 – En låt ni sjöng i mellanstadiet
Jag försöker minnas vad vi sjöng för sånger på musiklektionerna, men det står fullkomligt still i skallen på mig. Skolasvslutningen när vi slutade 6:an hade jag solot i en låt som jag vet var ett återkommande tema för musiken. Om jag bara kom ihåg vilken det var.
Dag 13- En låt som spelades på ditt högstadiedisco
Inte nog med att denna gick varm under alla discokvällar som en av de sista danseran så var det även musiken som jag låg och tjöt till när jag blivit dumpad för allra första gången. Riktigt varför jag grät vet jag inte, killen var inget att hänga i julgranen egentligen. Och man borde väl bara sett det som bra övning inför alla kommande dumpningar. Jag fick för övrigt inte dansa en enda tryckare till den.
Dag 14 – En låt med mina tonårsidoler
Visst är det okej att man hade urusel musiksmak till och från i tonåren? Som alla pojkband jag (och de flesta andra tjejer fantiserade om). Såklart var det både Westlife, N’sync, Boyzone och Backstreet Boys utöver Five. Samtidigt som jag lyssnade på helt annan musik vid sidan av (Tool, Live, Linkin Park, Ill Nino, Nirvana, Placebo ex). Det var ju det där med sinnesstämningen.
Återigen det där dåliga minnet. 10 år gammal var jag året 1992. Väldigt liten när det kom till musiken, jag hade precis upptäckt Roxette men de var inga favoriter ännu. New Kids on The Block däremot. Idag förstår jag inte hur jag kunde lyssna på det. Ehm. Nej. Däremot hade jag fortfarande inte växt ifrån min fascination för The Pinks ännu, så jag får nog medge att det var favoriten just då.
Jag tycker inte alls om att vara arg, det känns småaktigt och många gånger helt onödigt i sammanhanget. Att jag blir ledsen, besviken, frustrerad eller irriterad är såklart inte ovanligt men jag försöker att inte hänga kvar vid känslan längre än nödvändigt. Om inte någon gjort något riktigt dumt då, då kan du glömma att jag har förträngt det i första taget. Men jag blir sällan blint rasande. Eftersom jag tillhör en sån skara människor som börjar gråta när jag blir förbannad så lyssnar jag mer än ofta på lite halvdeppiga låtar. Men en av favoriterna när humöret sviker är utan tvekan denna. Den har hängt med länge, så kanske det är dags att uppdatera.
Vi kanske är ovanliga som aldrig hade musik på gympan? Jag minns det inte i alla fall. Eller så beror det på att jag väldigt sällan var närvarande vid några gymnastiklektioner efter 12-års åldern. Fråga mig inte varför, jag var väl bara sådär som man kan vara ibland. Och för att jag kunde. En lektion jag inte slapp undan var dans. Eller så var det just den lektionen som gjorde att jag inte ville vara med mer.
När jag träffade E var han inte för mig, han var gammalt ögongodis för en av mina vänner. Och inte för mig i övrigt heller. Jag gillade äldre killar*. Vi hade stämt träff med hennes kusin för att vara lite sociala när hon ändå var uppe på besök hos mig i Estocolmo.
Ändå var det något som gjorde att jag fastnade för just honom. Enligt honom lurade jag honom till intresse genom att säga att jag älskade Metallica. Det gjorde jag inte. Han hörde dåligt redan då. Jag gillade The Black Album, inte det andra. Att jag fick honom nerstänkt av en taxi var väl kanske det som fick honom på kroken.
När det gäller melodier och sånger (eller minnen från tidig barndom överhuvudtaget) verkar jag ha någon slags blackout. Visst minns jag, men det är mer fragment än riktiga minnen och en del saker vet jag inte om jag har fabricerat i efterhand bara för att det känns troligt. Men klassikern minns jag ju.
Dag 6 – Låt du inte kan låta bli att sjunga med i.
För mig som sjunger med i det mesta är den här riktigt klurig. Jag har så pass mixad musiksmak att jag ena dagen bara kan tänka mig att lyssna på schlager (ja men jag vet) för att dagen efter sitta och digga till brölande hårdrock. Däremot har jag otroligt svårt för trance/techno (finns det ens längre?) och regelrätt rap/hiphop (det kanske inte heller existerar längre). Finns det inte en melodi är jag inte intresserad ungefär. Och det har den här. Så kommer den på radion/spellistan/tv/ur högtalaren kan jag nog inte vara tyst. Eller så sjunger jag tyst i huvudet.
Eftersom jag hamnade efter i utmaningen så kör jag ett samlingsinlägg på dessa dagar.
Dag 2: Låt som din mamma lyssnade på när du var liten.
Det här är ju nästan ett skämt. För mamma lyssnade väl aldrig på musik? Eller gjorde hon det? Klart att hon måste ha gjort, kanske bara inte när jag hörde. Eller så var jag alldeles för upptagen med att vara barn och inte ha en aning om vad min mamma hade för sig. Mycket troligt. Ännu mer troligt är nog att jag helt enkelt inte kommer ihåg.
Fast så minns jag den där LP-skivan som fanns. Vid spelaren bredvid löpbandet. I radhuset. Löpbandet flyttade sen ut, jag tror att det kanske användes av mig vid något tillfälle. För de som köpte det var det förmodligen snarare det dåliga samvetet som stod i hörnet och stirrade. Men LP-skivan då. Den måste hon ju lyssnat på. För inte var det jag. Bara håret fick mig ju avskräckt. Kanske, kanske kan det vara så att hon lyssnade lite på Whitney Houston också en gång i tiden. Och var kär i Christer Sjögren.
Dag 3: En låt du förknippar med att dansa tryckare.
Nu var ju inte jag tjejen som riktigt fick någon att dansa tryckare med när jag var yngre. Först var det glasögonen och sen hade jag alldeles för snygg konkurrens. Och skulle någon stackare vågat sig fram och frågat hade han förmodligen blivit sågad vid benen. För jag vågade nog inte heller. I alla fall inte förrän jag kom upp i övre tonåren och blev sådär riktigt kaxig. På krogen. Då dansades det för fullt, även om man gjorde sitt allra bästa för att snyggt glida ifrån dansgolvet innan hela lokalen tändes upp till sista tonerna. Ingen är speciellt snygg i det ljuset. Fast just en kväll brydde man sig inte, när man fick dansa med killen man trånat så efter länge, länge.
Dag 4: En sång du sjunger i duschen.
Jag skulle villigt erkänna om det var så att jag sjöng i duschen, det lovar jag. Tråkigt nog gör jag inte det, dels för att våra väggar in till sovrummet är rätt tunna så stackars E skulle få plugga in hörlurar. Och dels för att just samma väggar in till grannen är precis lika tunna. I det fallet räcker ju att vi är småbarnsföräldrar och hörs ändå. Eller ja, ungarna hörs. De behöver ju inte tycka illa om mig för fler anledningar tänker jag.
Däremot kan det hända ibland att jag ligger i badet och sjunger. Då har jag dock alltid radion eller spotify som taktpinne och jag föreställer mig att det inte låter fullt lika hemskt eftersom jag inte alltid lyckas överrösta ursprungskällan.
Det här var ju verkligen helt rätt för temat. Jag har mycket att bli pepp för, som att få min mage på banan (hej värsta IBS utbrottet jag någonsin sett), att komma i form, att bli friska och att leta mig en framtida karriär.
När jag tänker på peppad så tänker jag upbeat, glatt och kanske nästan lite eurodiscovarning. Jag tänker nostalgi, jag tänker riktigt sent 90-tal och jag tänker Blümchen.
Säkerligen finns det mängder av låtar som jag känner mig peppad för, men hos mig stod just denna för mycket av uppladdningen. Vid lyssning nu inser jag dock att jag behöver en ny låt.
