Hon börjar bli stor nu på riktigt Lillasystern. Inte så himla liten längre – bara lite kort i rocken. Absolut ingen bebis och den där dundersköna och älskvärda personligheten träder fram mer och mer. Fast sover bra gör hon fortfarande inte. Man kan ju inte vara bra på allt. Men har man världens blötaste pussar så har man.
Det här är tjejen som kan roa sig kungligt och länge med att rota bland leksaker. Favoriterna är att försöka montera ihop duplo, leka med klossar och kasta boll/ballong, annars tränger hon sig gärna fram till Lilla As målarstaffli där det ligger bra med kritor. Måla, måla och kanske äta lite på köpet. Vem vet? Fast oftast hör man när något hyss är på gång eftersom hon börjar fnissa för sig själv då. Tror hon behöver jobba lite på hemlighetsmakeriet. Fast det är väl tur att det hörs med tanke på att hon är en självständig liten sak som sällan har sina föräldrar bakom ryggen.
Matvrak är hon fortfarande, även om portionerna börjat jämna ut sig något. Alla måltider ser hon till att förse sig av själv, med riktigt bra teknik för besticken. Skulle dessutom storasystern lämna någon mat på sin tallrik så rymmer hon gärna dit, sitter på stora stolen och kör lika vant med vanliga bestick. Så hur länge får vi leva kvar med bebisstolen?
E är otroligt intresserad av att hjälpa till, går och slänger sina blöjor i papperskorgen, lägger bort sin napp när hon sovit, hjälper till att plocka undan sina leksaker och hämtar hundra meter toalettpapper utan att någon bett om det. Eller varför inte hundra plastpåsar? Man får dessutom hålla lite uppsikt över soporna eftersom det lätt hamnar saker där som inte ska vara. Lilla A har redan fått rädda några kära ägodelar från att kasseras.
Det är inte så mycket dansanta steg numera, vi får leva på minnet av de sköna movesen hon hade tidigare. Däremot har hon hittat till ”pianot” och står gärna och plinkar en stund för att sen dra av några ”waaah woahha woooo” i mikrofonen. Tydligen har hon förstått det där med att snurra runt också, så igår inleddes piruettcirkusen. Runt, runt, runt tills man ramlar. Hysteriskt!
Dammsugaren är en av Lillasysterns största rädslor, förutom kompisarnas katt som av någon anledning gick från att vara spännande till hysteriskt livsfarlig. Fast så vidare värst rädd är hon egentligen inte, men fly förbannad. Och de där små benen går som trumpinnar i golvet i frustration. Överallt. Samtidigt som hon vrålar ut sina tankar. Stackars våra grannar under säger jag. Varför?
För att vi inte förstår vad hon menar. Eller om vi har sagt nej, det är ju också jättejättehemskt. Känner man Lillasystern är det rätt lätt att läsa av henne, gnäll förekommer enbart när det är hunger inblandat, gråt endast om hon fysiskt gjort sig illa (alternativt stora krokodiltårar då när vi säger nej såklart) men skriker gör hon ju. Ganska högt. Hon argskriker när något inte går som hon vill, hon hjälpskriker när hon vill att någon ska komma och hjälpa henne, hon frustrationsskriker när hon inte blir förstådd och sympatiskriker om hon hamnat i en situation då hon bara vill ha en kram. Pratar gör hon ju inte så vidare värst alls. Eller ja, hon säger ju ”hej” och ”hej hej”, har börjat säga något som låter som ”titta dä”.
Lillasystern har självklart en idol, fick hon bestämma så skulle hon gärna sitta på henne i fåtöljen på morgnarna, krypa upp bredvid henne i soffan och bara vara. Hon följer efter som en igel och för det mesta får hon vara med i leken. Det kan också vara så att hon fått världens bästa storasyster, som älskar att hjälpa till och som fantiserar om den dagen även E får börja på förskolan. När hon blir en myra.
Under pistolhot så kanske jag erkänner att det kan vara så att hon säger något som möjligtvis under bästa förutsättningar med en hörapparat installerad har en likhet med ”pappa”.
