Jag fick med mig en teckning till kontoret imorse av den där sjuka lilla tjejen. ”Så att dina kompisar har något fint att titta på mamma”. Hon är allt bra omtänksam den där. Och så är det ju världens finaste häst. Eller enhörning. Jag kallar det för hästhörning eftersom den sitter här i mitt hörn.
Jag var tvungen att dra fram kameran här hemma för att ta kort på den här lilla virvelvinden. Idag med världens sötaste och kanske minsta tofsen på huvudet. Vi har suttit i soffan där båda barnen har sovit flera timmar. PÅ mig. Hej sittsår. Under tiden har pappan i hushållet gjort en grovstädning av badrummet. Bra fördelning.
Förresten är hon ju inte bara ligist den där minsta. Hon är hjälpsam, omtänksam och rolig. Sina blöjor och snorpapper går hon själv till köket, öppnar dörren till papperskorgen och kastar för att sedan stänga efter sig. Plockar vi undan leksaker så är hon med och slänger tillbaka i lådorna, men mest av allt går hon runt och försöker hitta på någonting att busa med. Det bästa hon vet just nu är dessa kritor och duplo. Hon staplar, ritar och försöker förpacka om dem. Underbart! Pratar däremot, det gör hon ju inte alls. Fast man kan ju inte vara bra på allt helt enkelt. 
Lilla A däremot, hon reser sig inte ur soffan alls idag. Där kan vi prata en sjuk liten tjej, även om leendet aldrig är långt bort. Febern är hög, uppemot 40 strecket igen och det känns inte helt okej att hon är så utslagen, enda gången tidigare det ens hänt att hon i stort varit påverkad av feber var när etmoiditen var på besök i november.
Nu ska jag ägna mig åt det jag inte hunnit idag. Det här med sjuklingar må vara mysigt, men inte speciellt praktiskt…
Lördagen bara sprang förbi i ett rasande tempo med en sovmorgon som jag frivilligt ställde in och strax därefter slängde mig iväg med två glada ungar för lek och häng på Spårvägsmuseet.
Första gången för oss där, jag är glad att vi fick sällskap av Britta, för Lilla A gillar Stina massvis och de kommer riktigt bra överens.
Efter lek och stoj samt en sväng i mini-tunnelbanan blev det korv med bröd. Lördagen till ära bestämde sig Lilla A för att byta bort sina få bitar godis idag mot en glass. Eftersom jag var upptagen med att få i Lillasystern mat fick det kompetenta barnet stå alldeles själv i kön för att betala glassen.
Vi var bara hemma och vände, med hungriga magar hamnade vi istället hos vänner där vi nu njutit av sköna ungar framför rätt usel musik. Men trevligt sällskap höjer ju underhållningen helt klart.
Efter att lagat en (om jag får säga det själv) ruggigt god gulaschsoppa till middag smet jag in i badet med resterna av Lilla As lördagsgodis. Bra det där att hon får köpa tio bitar, för hon sparar alltid minst 5-6 bitar och mamman har gottis. Jag behöver aldrig köpa eget med andra ord. Ingen risk att jag moffar heller eftersom barnet och jag har vitt skilda uppfattningar om vad som är gott godis. Andra saker har hon bra smaklökar till, som skaldjur. Men godisgenerna måste hon ärvt av sin far.
Det här minsta barnet skulle kunna ge sitt lillfinger eller hela handen för att också få prassla med den där påsen. Avundsjuk. Och därmed högljudd. Nu förstår jag ju svårigheten i att hålla syskon borta lika länge. Fast något godis får hon inte än på länge. En påse med lite russin och nötter blir första steget. Däremot har ju inte systern hjärta att säga nej när den där storgråtandes detärsåsyndommig lillasystern står med krokodiltårar vid hennes stol och bara snyftar. Så igår smögs några chips den vägen. Annars är jag säker på att hon kommer att förse sig själv snart. Jag får väl nöja mig med att läsk är och förblir ett fett nej länge än.
Vad har ni för taktik för att undanhålla godsaker åt småsyskon?
Dagens mama
Söndagsmorgon i ett ljust och färgsprakande kök med en alldeles galet utdaterad vaxduk på köksbordet. Julen var ju över sägs det. Men här lever den kvar. Enbart för att bordet är så svårt att få rent annars. Och såklart då för att vi inte hittat någon ersättning än. Eller hunnit leta efter.
Tittade ni på Melodifestivalen igår? Jag tycker nog snart att det där spektaklet ska byta namn. Eller så blir min musiksmak inte alls mjukare med åldern. Men gårdagens startfält var ju aningen genomskinligt. Fast jag gillar Yohio – där har vi en stark kille. Låten däremot. Njae. Starkast i fältet – men det sa ju inte mycket.
I alla fall, den här underbara söndagen alltså. Det står gulasch på schemat till kvällen, under dagen tänkte vi ta itu med lite välbehövligt rensningsarbete här hemma. Allt svämmar bara över. Hur kommer det sig?!
Ha en underbar söndag!
Åh herregud. Kan man alltså förtränga alla morgonbestyr, alla små kamper om klädesplagg, påklädning, frukost, tillbehör och tv-tittande på bara en vecka? Uppenbarligen. Hjälpte inte ett dugg att vi var lite (eh) småsega ur sängen imorse heller.
Men nu. Mot förskolan. Och sen BVC.
Häromdagen (innan min telefon badade) så pratade jag med Lilla A hos mormorn och morfarn. Hon var glad, sprallig och hade förmodligen redan pratat hål i huvudet på dem. Här bredvid mig ser jag hur läppen krullar sig mer och mer på Lillasystern. Till slut kommer gråten. Stora krokodiltårar som rinner nerför kinderna. Och jag hör att Lilla A blir tyst.
A – ”Men mamma – varför gråter E?”
Jag – ”Vet du, jag tror att det är för att hon saknar dig”
A – ”Jaha, men E det är ju bara några dagar kvar och sen är det måndag. Då kommer du hem och då behöver du inte sakna mig längre”
Precis så. Och imorgon är det måndag. Då kommer vi hem.
Lilla A verkar tro att det här med att få åka själv till mormor och morfar nästa helg innebär att hon dessutom ska få köra bilen. För hon är ju jättebra på att köra bil enligt egen utsago. Om inte annat gissar jag på att hon har lite svårt att nå ned till pedalerna eller se över ratten. Hur det nu skulle gå att köra bil bakåtvänd då, för hon sitter ju faktiskt fast i sin stol i bilen.
Vi hänger här hemma och myser i mjukiskläder idag, i alla fall tills om ett litet tag när vi ska packa ihop oss och dra till bilen. Det är dags att åka till Nora över helgen för att fira Lillasysterns födelsedag, imorgon ska det bakas tårta såklart. Jag hörde rykten om att bottnarna redan var förberedda, så jag hoppas vi får garnera lite imorgon och återigen fira en liten pluttunge.
Och nog känns hon större idag, när hon klättrar och trampar omkring överallt i lägenheten. Tänk att hon kröp för bara några veckor sen? Nu helst inte alls. Fast rumpan sitter hon dock ofta på av olika anledningar.
En av mina vanligaste sökningar in på bloggen på senare tid har varit på ordet etmoidit, så jag vill visa en bild på hur Lilla A såg ut på morgonen innan hon blev inlagd på sjukhuset för behandling.
Etmoidit är alltså en bihåleinflammation för barn, fast eftersom barn inte har samma typ av hålrum som oss vuxna gör en sån inflammation mycket större skada och kan vara riktigt farlig om den inte behandlas i tid. Just kännetecken för etmoidit (som ändå är väldigt ovanligt) är att det bara drabbar det ena ögat som då svullnar igen.
Sjukdomsförloppet i Lilla As fall var hög feber (40,5) med kräkningar, matthet och på dag 2 började svullnaden komma. Den här bilden visar ganska tydligt att hennes öga var helt igenmurat (dag 3), tydligen hade hon rejält ont dessutom. På Alvedon orkade hon vara vaken och social i korta perioder, men utan smärtstillande låg hon på soffan och mådde allt annat än bra.
Eftersom det är en generell uppfattning att små barn inte kan få bihåleinflammation fick vi flera gånger höra att det bara var en ögoninflammation och att vi skulle avvakta. Är du orolig för att ditt barn har etmoidit så föreslår jag att du går på allmäntillståndet. Mår de dåligt, har ont och inte är pigga kan det vara bra att en läkare i alla fall kontaktas. På vårdcentralen tittade AT-läkare på henne, bad om en andra åsikt från sin kollega och skickade oss vidare till Sachsska Barnsjukhuset. Väl där tog det bara några minuter innan man gjort bedömningen att hon skulle läggas in med antibiotika intravenöst för att stoppa etmoiditen.
Dagen efter påbörjad behandling märkte man att ögat började öppna sig, efter att fått behandling i 48 timmar blev hon utskriven från sjukhuset. Återbesöket några dagar senare visade på det vi redan såg, att hon gjort framsteg och ögat återgick till normal funktion kort därefter. Vi avslutade de ytterligare 10 dagarnas penicillinkur och hoppas att aldrig behöva upprepa proceduren igen.
I frysen har vi haft en Yollibox några veckor, frozen yoghurt med smak av choklad som kom till Sverige här i höstas. Lilla A bestämde sig för att testa den i affären istället för lördagsgodis och eftersom jag själv tänkte mig ha nytta av den så köpte vi hem en förpackning. Idag skulle vi smaka lite. Och då slog självklart tjuven till.
Kolla mamma – hon tog min glass!
Jag ville ju också smaka!
Det här med småsyskon alltså. Inte alltid optimalt…
Ungarna tokälskar förresten det där konceptet med frozen yoghurt, medan jag rynkade rätt bra på näsan. Vet inte om det är chokladsmaken som avskräckte mig, men gott var det tamejtusan inte. Och inte efterliknade det glass heller. Alls. Men jag ska nog ta och testa någon av de andra smakerna de har i sortimentet med innan jag uttalar mig igen.
Någon som testat?