Intentionerna att sova gick inte sådär vidare värst, men eftersom det ändå var 20 minuter mellan värkarna låg jag och drog mig i sängen. Vid 15:30 gav jag dock upp, i samma stund som jag reste mig kickade det igång på riktigt med rejäl smärta i magen. Och helt plötsligt var det bara 5 minuter mellan värkarna igen, den här gången höll de i sig betydligt längre. Och gjorde bra mycket ondare.

När E gav sig iväg till förskolan för att hämta upp den lilla insåg jag att det kanske banne mig var på riktigt. På riktigt. Och eftersom jag inte hört av mig till förlossningen ännu så tänkte jag att det var dags att ringa och förvarna. Kvinnan i telefon lät mest oförstående och undrade varför jag inte redan var inne. Andra barnet? 4 minuter mellan värkarna. Och jag flåsade förmodligen rätt uppenbart när jag pratade med henne.

Packar ihop saker till A som får gå över till grannarna direkt när hon kommer hem, inser att jag också kommer behöva en väska. Det går fort att slänga ihop, jag rotar fram papprena om blodgruppering. Börjar på riktigt få luta mig mot saker och ta spjärn när värkarna kommer. Väl nere i bilen inser jag att det är max 3 minuter mellan värkarna. Jag hinner knappt börja andas innan nästa är på ingång. Vartenda gupp känns som det sätter igång en värk.

CTG sätts när vi får komma in på ett rum direkt, jag har riktigt ont. Remsan noterar värkar varannan minut och det börjar redan nu bli riktigt, riktigt jobbigt. När barnmorskan ska till att undersöka mig får jag bita mig i läppen för att inte börja våga hoppas. Men jag är öppen 4-5 centimeter och vi får tack och lov stanna kvar. Redan här får jag tag i lustgasen och släpper den sen knappt. Eftersom värkarna kommer så tätt har jag inte mycket hjälp av den, men jag tappar i alla fall lite uppfattning om tid och rum. Och glömmer bort att räkna.

Inser snabbt min överman i värkarna och ber att jag vill ha EDA, under tiden som man förbereder med infart försöker jag andas. Och säger tydligen förlåt för något 150 gånger. Hade inte ett minne av att det gjorde riktigt så här ont. Strax efter att man gjort ny undersökning och konstaterat att jag är öppen 6-7 cm blir jag sprutad med Bricanyl för att ge livmodern en chans att göra någon nytta och inte bara ont. Man ser att remsan från bebisen är aningen för plan och vill lugna ner värkarbetet en del, läkaren skämtar och säger att jag behöver ju i alla fall inte oroa mig för att få värkstimulerande.

EDAn visar sig inte ha effekt, vid undersökning visar det sig att den bara tagit på ena halvan och jag får välja om han ska försöka justera den eller helt enkelt sätta om från början. Det känns lättare att upprepa proceduren från början, så han får sätta om alla slangar igen. Lite oroliga är de över mitt blodtryck som stiger, i samband med att värkarna glesas ut börjar även det att stabiliseras. Undersköterskan skämtar med mig om att det kanske var en värdemätare på mina värkar.

Och någonstans här börjar jag komma upp till ytan igen (smärtmässigt). När det var så intensivt och värkarna kom i ett hann jag aldrig så mycket mer än att fokusera på att andas för att inte bara skrika mig igenom varje värk, men nu hinner jag i alla fall vara social mellan varven. Vi har även fått in en barnmorskestudent i rummet (hell – varför inte blotta sig för så många som möjligt under kortast möjligaste tid?!) som dessutom visar sig vara en skådis. Fast det visste hon ju inte att jag hade koll på, så jag fnissade på bra i min mask.

Vi väntar på att den där kanten ska utplåna sig och att jag ska börja känna trycket, så jag rullar lite på en pilatesboll medan jag är pigg och alert nog. Det verkar ha effekt, för strax därefter är det tydligen dags att krysta. Först förstår jag inte alls tekniken, tycker inte att det händer något. Barnmorskan alternerar en varm våt handduk mellan mina ben med att tänja med sina fingrar. Handduken hjälper, fingrarna gör så ont att jag har lust att sparka henne i ansiktet. Fast jag tänker att hon är nog ändå bättre på att förlösa barn än vad jag är, så jag låter bli.

Och det är här den där vidriga smärtan sätter in, när man bara vill ge upp. Själv är jag hela tiden beredd på att någon ska berätta att det inte fungerar, att de måste ta till sugklockan igen. Att barnet inte vill ner, men istället är hon på väg ut. Så jag bet i och tryckte till lite extra. Sakta men säkert. I mina papper läste jag att krystningarna tog en halvtimme tills hon var ute. Plötsligt förstår jag vad de menar med att det är ett träningspass. Febrig och svettig.

Och så då – kl 22:10 den 17 Januari 2012 kom hon ut.

2925 gram och 46 cm

11 dagar innan beräknad födsel.