20130219-185703.jpg
Jag känner mig lite som en gammal buss, med tillägget att jag faktiskt fortfarande rullar. Med nöd och näppe.
Annars är likheterna slående, vi är stora och klumpiga (i mitt fall pga stel). Ringrostiga och rör oss inte speciellt fort. Utdaterade.

I två veckor har jag suttit på ett kontor och redan känner jag effekterna. Inte på ett positivt sätt, utan med känningar av inflammation i ena axeln och med återkommande rygg- och nackvärk som jag vet har sitt egentliga fäste i ländryggen. För där är jag för svag. Och då slår värken igenom.

Men så var det tiden, sömnen och orken att klara något mer än fokus på jobb, barn och familjeliv just nu. Jag behöver sparken, den som prioriterar åt mig, för hur bra jag än anser mig vara i alla övriga moment så är det här undantaget. Och det börjar bli pinsamt.

Jag ser andra ta sig iväg till gymmet, istället för att som tidigare lite känna att – åh vad kul så hamnar jag i det där halvt missunnsamma – hur orkar de? Där vill jag inte vara. Att träna är en bra sak. Som ger energi snarare än tar. Dit måste jag ta mig igen.

För ska man vara en MILF funkar det ju inte att vara lika smidig som en buss…