Jag trodde aldrig det skulle hända mig. Jag gillar ju inte blod. Inte våld. Och absolut inte inälvor. Men jag är fast. 

Lilla E mår inte bra alls, har ont och är inte sig själv. Förutom när vi tog det helt felaktiga beslutet att ge henne lite ipren innan maten för att hon skulle orka äta. Speedade bebisar är förvisso roliga, men inte när de egentligen ska sova.  Så nu kryper vi ner, jag och den sovande bebisen med tandvärk och hoppas på en natt med mycket sömn. Jättemycket sömn.

Fast jag är lite nervös ska jag erkänna. För imorgon skriver jag på framtiden.