Ni ser ju själva blicken, den som berättar att något är på tok. Tänder. Alltid dessa tänder. Vi som hoppades så hårt att hon skulle slippa alla besvär som storasystern drogs med. Och lite förbaskar jag att de måste vara så pass tidiga med tänder, för hade hon varit lite större hade lite glass varit en välkommen metod. Nu känns det lite fel. Fast lite, lite kanske hon ändå får smaka för lindringen. Gurkstavar i all ära, men det kyler tydligen inte länge nog.