Lilla A och Baby T igår. 

Med några timmar kvar av kvällen slår jag upp datorn en kort stund. Tittar igenom foton, minnen och längtar. Tills dess Lillasyster E är stor nog att kramas tillbaka och att på riktigt uppskatta de många och långa pussarna som storasystern är noga med att dela ut. För om man bortser från allt vad heter trots så är såna här snart 3-åringar bra jäkla underbara.

Lilla A: ”Mamma, jag har ringit till gammelsarmoj och gammelsajfaj. Hon behövde hjälp.” 

Jag: ”Jaha. Vad behövde hon hjälp med?” 

Lilla A: ”Ehm, gammelsajmoj behövej hjälp att äta upp sina kakoj.” 

Nej, uttalet är fortfarande inte klockrent. Men vad tusan gör det?