Det har ju kommit en hel del frågor på det här med att gå från att ha ett till två barn i familjen. Medvetet har jag skjutit dem på framtiden eftersom jag tycker att det är ganska missvisande att berätta hur det fungerar när bebisen nyss kommit till världen. Nu är det ju inte lägnre nyss, utan sötkorvsbäsen närmar sig 3 månader och vi har såklart fått in en del omedvetna rutiner här hemma. 

En av de stora skillnaderna, förutom att de uppenbart gått från att vara ett barn till att vara två är tidsaspekten. Saker tar bra mycket längre tid och alltid händer något så att planeringen går åt skogen. Storayster ”vänta lite mamma- jag ska bara” är knappast en som har bråttom i livet heller. Förutom när det är dags för hennes trotsfasoner, då kan det gå hett till. Jag har anammat taktiken att mest rycka på axlarna och inte bli stissig. En lugn mamma ger lugna barn tror jag. 

Kanske har vi fått jordens mest toleranta ungar, kanske är vi avslappnade som föräldraroch kanske har vi haft en rejäl klick med bondtur, men just nu har vi våra platser i den nya konstellationen och trivs. Det är ingen svartsjuka, inga tjuvnyp utan bara början till en (förhoppningsvis livslång) syskonkärlek.

Hur mycket det än retar gallfeber på folk så är det inte med några heltäckande rosa glasögon jag säger det. Självklart fälls det tårar även i det här hushållet men det är inte alls på den nivån jag förväntat mig. Tvåbarnschocken ska ju vara tröttheten, irritationen, frustrationen, det dåliga samvetet och allt det. Inte än.

Och tills den dyker upp tänkte jag faktiskt njuta av mina härliga ungar utan något dåligt samvete.