Inte så sällan får jag lust att lämna Stockholm bakom mig och flytta tillbaka till mindre ort. Hem eller annan. Bara för att få tag i den där gräsmattan åt småtjejorna, för att jag ibland får nog av (ursäkta alla ni underbara människor som inte är en del av det) snobberiet häromkring och inte vill att de ska växa upp i det.

Sanningen är såklart att det förmodligen aldrig kommer att ske. Jag är för bekväm. Vi är för bekväma.Med förskolor som erbjuder hemlagad, ekologisk mat, med kollektivtrafik där vagnar åker gratis, med närheten till skärgården och mängder med andra nöjen. För det är klart att vi älskar Stockholm. Också.

Ändå kan jag inte låta bli att blicka runt på kåkarna häromkring oss vid sundet och bli avundsjuk några sekunder. Sen inser jag att de har ju fasen inga gräsmattor ändå, så ingen idé att grubbla. Men drömmen är ju fortfarande att det öppnar sig en större lägenhet här. Med gräsmatta.