Idag klev jag ut ur den där salen på SATS med segervittring. Ni vet den där känslan när man bara vill slänga upp armarna och vråla -”F*n vad jag är bra”

Det är nästintill omöjligt att inte bli glad när man inser att formen nu är så mycket bättre än vad jag ens hade vågat hoppats på. Passet idag bävade jag lite inför, efteråt kändes det att jag faktiskt hade kunnat ta ut mig mer. Flåset har uppenbarligen inte försämrats alls, även om jag säkert inte har någon uthållighet att tala om. Har man varit stillasittande i ett år förväntar man sig helt enkelt inte att hänga med i tempot.

Några löpsteg blir det inte än. Mina magmuskler har inte gått ihop sig än, så jag måste fortsätta jobba på maglåset. Och mina skulderblad. Mina tunna armar. Listan kan göras lång.

Men känslan. Jag orkade. 

Och nu börjar jag genast snegla efter ett kort på SATS. Det är ju nu jag har chansen. Tiden.