Det här med att tiden flyger förbi. Den gör verkligen det. Två månader på lördag, vår lilla, lilla bebis är inte så vidare värst liten längre. Hon är ett praktfullt litet exemplar på världens allra bästa bebis. Liten och kompakt. Fast tro det eller ej så är Lilla E snäppet mindre än sin syster vid samma ålder. Den späda storasystern var ju också en härlig liten tjocksmock en gång i tiden. Hon som för övrigt är den bästa storasystern man kan tänka sig. Så omtänksam att man går sönder. Och även om avundsjukan kommer att komma så finns den inte här just nu.

Magen har stabiliserat sig något, men fortfarande har vi en del bekymmer med gaser. Inte lika ofta och inte lika illa. På bättringsvägen. Nappen är hårdvaluta här hemma när just tarmarna tjorvar och hon blir lite så arg och pratar med sig själv. Charmigaste någonsin vill jag lova. Annars har det äntligen släppt och några få leenden kommer här och där. Nöjd är hon lite vartsom bara det är ljud runtomkring. På med musik och man får lätt en halvtimme för att göra viktiga saker som att laga mat eller se till att hushållet inte ser ut som ett helt bombnedslag just då.

En av de allra största skillnaderna mot systern måste ändå just nu vara viljan att ligga på mage, något Lilla A aldrig accepterade och som E verkar gilla. Fast det kanske hör ihop med magknipen. Och ja, bilderna är tagna samtidigt som magen var lite småtjurig – därav sugproppen.

Nu sitter de nog där på Skatteverket och väntar på de där papprena om namnet. Ni vet de där som jag inte kan hitta. Kanske börjar bli dags att ta tag i den saken så att staten inte får för sig att hon ska heta Ing-Britt eller Rullgardina. Man vet ju aldrig menar jag.