Det är med en galen lättnad i bröstet som jag vågar påstå att vår lilla bebis numera mår så mycket bättre. Hon är inte frisk än, inte i närheten. Men bara det lilla att hon varit vaken idag. Det säger så mycket. 

För det här med att en bebis bara sover. Det är inte något drömscenario. För när man knappt sett ögonen på flera dagar glömmer man lätt bort hur en bebis ska bete sig. Men nu andas vi ut. Ser framåt och hoppas att det där första leendet kommer snart. Att hon får må lite bättre och orka vara pigg och nöjd. Orka vara världens bästa bebis.

Jag vågade aldrig ta bort bandet runt armen på liten igår. Livrädd för att saker skulle vända igen och vi skulle få åka tillbaka, så som man blir när det gäller ens små. Nu är det borta, finaste E ligger här bredvid och snusar sött. Hostattackerna känns inte riktigt lika elaka, andningen inte lika ansträngd. Hon behöver inte kippa efter luft på samma sätt längre och jag sätter inte dit handen efter varje hostning för att kontrollera att hon faktiskt började andas igen. Vidriga små andningsuppehåll de där.

Kollar ni ofta/kollade ni ofta att era bebisar andas/andades när de sov? 

För övrigt undrar jag om det här inte är bland de första vakna bilderna som ens finns på Lilla E. Ja, förutom buddha-bilden då.