Jag hade vansinnigt svårt att sova natten till tisdag. Dels för att jag la mig för sent, dels för att jag hade ätit lite choklad i badkaret (Marabou med Daim – mmm)  och dels för att 2-åringen som vaknat av en mardröm ville ligga på sin mamma.  Så njae, det blev inte många minuter sammanlagt där.

Direkt när jag vaknar på morgonen får jag ta alvedon eftersom jag har haft några smärtsamma sammandragningar/förvärkar under natten och vill försöka sova ikapp lite. Förvärkarna hade andra planer och efter några korta powernaps i pauserna ger jag upp. Plötsligt kommer de tätare och tätare, jag varnar Ida för att det kanske, kanske är något på gång. Fast jag tror inte på det själv. Det vet jag ju sen sist att man kan ha så pass ont i flera dagar.

Istället för att ha ont i onödan tar jag med mig datorn och lägger mig i ett varmt bad, är nästan beredd på att förvärkarna ska ge med sig. Det är nu bara runt 4-4½ minut mellan värkarna och de håller i sig i runt 1 minut åt gången. Läser att omföderskor ska åka in till förlossningen när det är mellan 5-6 minuter, börjar skratta lite åt tanken. Nog för att det gör ont, men jag vet ju att det inte gör tillräckligt ont för att vara på riktigt. Så mycket kommer jag minsann ihåg sen sist.

Säger trots allt till E att det kanske är dags för honom att ta sig hemåt, ligger kvar i badet och surfar. Skrattar ännu mer över tanken att jag inte alls har någon väska färdigpackad. Klockan är nu 12 på förmiddagen, efter att haft regelbundna värkar i över 3 timmar så börjar de ge med sig. Funderar på att ringa E igen och säga till honom att vända tillbaka till kontoret, men bestämmer mig för att det ändå vore skönt att slippa hämta A på förskolan senare.

Tar beslutet att det vettigaste vore att bara gå och lägga sig och försöka vila när jag ändå har möjlighet. Värkarna har nu glesat ut sig och kommer först inte alls, sen var 20-25 minut.