Rätt ofta ser jag i min sökstatistik att orden IBS och gravid kommer upp, jag hoppas att jag kan peppa någon med min historia att det kan bli bättre. Man behöver inte fastna. För det är en uppförsbacke utan dess like. IBS står alltså för irritable bowel syndrome men kallas även kolon irritable av läkare. Kärt barn har flera namn ni vet. Fast det är inget du vill ha som din vän, det här är för vissa slutet på ett socialt liv.

Jag fick problem med min mage redan i tonåren, men det var först år 2007 som jag var iväg på utredningar och fick höra att det var IBS jag led av. Mina besvär bestod i kraftiga diarréer, illamående och kramper. Sen kom tröttheten, huvudvärken och yrsel som ett brev på posten.  Och så ställer man om sitt leverne efter magen. Vad man får äta, när man får äta. Hur mycket man vågar äta, vilka saker i kombination som fungerar. Vågar jag ta en tugga nu när jag ska åka buss om en timme? Och oj, kan jag verkligen gå på den festen där det bara kommer finnas en toalett? Om jag dricker en cider kommer jag må så illa så jag måste kräkas då eller kommer jag bara må lite illa? 

Man behöver inte vara expert för att inse att jag tackade nej till en jäkla massa aktiviteter. Jag var nog skittråkig rent ut sagt, för jag vågade inte. Och det är rätt så pinsamt att behöva erkänna att allt man stoppar i sig blir till vatten på bara några sekunder så den lilla detaljen lät man ju bli att meddela alla. Eller att det fanns en risk att började kaskadkräkas över deras skor. Mina nerver var ju i uppror eftersom den gnagande känslan av tänk om hela tiden fanns i huvudet. Kanske inte så konstigt när magen ständigt är i det skicket som tjejen i filmen Bridesmaides får uppleva.

När jag blev gravid med A var jag inne i ett ganska grovt skov, jag var utmattad både psykiskt och fysiskt och framför mig såg jag långa perioder av sjukskrivningar eftersom min kropp inte orkade med längre. Energin var som bortblåst, allt gick åt till att kallsvettas av kramper och springa till närmaste toalett och få dagarna att gå. Men så började det släppa, bit för bit. Ju mer tarmarna fick flytta på sig i magen för att göra plats för bebisen, desto mindre problem fick jag.

Visst händer det fortfarande att det blir akut, att jag är nära på att svimma för att magen knyter sig, att det jag just stoppat i mig förvandlas till vätska på bara någon minut, att jag blir så illamående att jag knappt kan vistas i köer eller att jag börjar fundera på vad som skulle hända om jag sket på mig där och då. Men mina 10 gånger/dag har blivit 1 gång varannan vecka.