Man vet att de små börjar bli stora när man kan resonera med dem. Som om att ta medicin. Ikväll gick den ner på sked frivilligt både en och två gånger efter att hon fått alternativen givna. Och ett löfte om att en smörgås med skinka väntade efteråt.

För knappt så jag vågar skriva det nu så är utbrotten mycket mer sällan sen hon lärde sig att berätta när hon är ledsen, arg, sur eller glad. Och utan ansträngning blir man stoltast i världen, för det är viktigt och nyttigt att kunna och våga visa känslor. Innebörder som jag inte trodde hon förstod riktigt än. Vi bekräftar, pratar lugnt och sansat med henne och förklarar. Om och om igen. För hon har ett behov av att få förklara sig, öva på sina ord och beskriva, även om det inte går helt smärtfritt.