Att jag aldrig lär mig. Man ska INTE jobba på sommaren, än mindre ska man jobba när resten av kontoret är på semester. Det är kaos överallt, vart jag än vänder mig och telefonen ryker just nu. Mailboxen hinner aldrig tömmas, för varje mail jag läser hinner minst fem nya trilla in. Fortsätter det i den här takten kan jag nog se mig i stjärnorna efter att ha trevliga kvällar den här veckan, då lär de nog vara arbetsbetonade. Som om det skulle  bli bättre av att jag låste mitt konto till vårt affärssystem så gjorde jag just det. Såg till att göra mig själv värdelös i några timmar (eller dagar) framöver.

Dags att springa in och avleda dagens tredje kris. Eller sjuttioelfte. Jag har slutat räkna, mina stackars kollegor känner nog också tacksamhet för att semestern är på intågande snart. Väldigt snart.

Nu är jag ju jag lite knäpp också, så jag gillar när det är fart och fläkt. Fast kanske inte så här, inte så att man blir jagad med blåslampa en gång i minuten och tappar bort trådar till höger och vänster. När kaoset växer sig för stort blir till och med jag lite rädd, för jag glömmer direkt vad jag har gjort och inte. Stampar, ryter och muttrar värre än en gammal vallack. Jo, precis. Fast jag är på bra humör, tro inget annat – jag är bara väldigt, väldigt trött i skallen.

Och just. Berättade jag att jag tappat bort min jobbtelefon? Så alla samtal (som jag lyckas snappa upp genom växeln) går på min privata iPhone som inte alls är i brukbart skick för timmars samtal per dag. En ny telefon kan jag glömma tills sommaren är över, så vi hoppas min egna telefon överlever det.

Tragikomik idag, på hög nivå. Fast Lilla A har det utmärkt, så jag är nöjd – kan alltid vara värre! ;)