Jag har haft några riktigt ruttna dagar nu med rejäl huvudvärk och magont. Känner inte riktigt igen mig själv och blir lite rätt och halvt vettskrämd att det sätter igång nu igen på riktigt, att jag inte ska få må bra längre. Självklart tänker jag inte ge mig, jag ska inte bli dålig igen. Idag sitter jag på jobbet med en mage som skriker och ett illamående som står mig upp i halsen, efter en natt med kramper och svimningsattacker kan jag bara hoppas att det vänder. Det har gått bra så länge nu, jag har fått må bra så länge att jag vägrar falla tillbaka. Vill inte dit, vill inte begränsa mitt liv, men inser såklart att jag kommer bli tvungen om det drar igång igen.

Speciellt inte nu, inte när jag har en rolig helg att se fram emot. När jag ska klippa mig i eftermiddag och när jag ska få husera alldeles själv hela kvällen. Inte nu!  Så just idag är min dag inte så där rosaskimrande som jag hade önskat, men jag håller tummarna för att det reder upp sig, att jag inte ska behöva ha ont. Trots allt är det ju ändå fredag, så humöret lär inte kunna hålla sig på den här nivån hela dagen.

En mysig start på dagen var det iaf att vakna av att en glad liten tjej kommer springandes in från hallen och ”hej mamma”, för att sedan kravla sig upp i sängen, lägga sig tillrätta på kudden bredvid och bara le. Det är såna tillfällen man behöver, inte blev det sämre av att jag lämnade jordens gladaste tjej i en sandlåda hemma hos dagmamman. Det finns alltså hopp om en riktigt bra dag i slutändan, för jag ska försöka förtränga mitt mående för en dag eller två.

Nu, lite varma koppen och en herrans massa jobb!