Vi är hemma nu, i lugnet och virrvarret!

Väskorna är uppackade, sömnen ska tas igen och idag är det jobb som gäller för oss alla. Lilla A ska till sin dagmamma, jag och E till respektive jobb. Vi hade möjlighet att låna hotellrummet tills kvällningen igår, det tog vi tillvara på eftersom vår flight inte gick förrän efter 23. Tog en lång vila på förmiddagen och packade på eftermiddagen. Är det inte lustigt? Här bokar man in sig på ett helt underbart hotell med en underbar pool, i slutändan var jag aldrig ens nere och tittade på den.

Incheckning, säkerhetskontroller och påstigning gick över förväntan. Tyvärr var flighten en sån där som skrämde mig en hel del, fast ja, jag var ju lite skakig redan sen flighten från Phuket då piloten började mixtra med motorerna strax efter start (inte normalt beteende och till och med E har erkänt att han blev orolig), men när det tar en 747:a över 30 minuter att komma ovan 4000 meter börjar jag såklart att fundera lite. Har nog aldrig varit med om en segare start någonsin. Lilla A brydde sig ju inte, hon hade ju somnat (som vanligt).

Efter en dryg halvtimmes flygning kom det lite turbulens, inte galet mycket, men så pass att jag började känna mig skakis (klarar inte av turbulens vidare bra i maggropen). Det höll sen på ett bra tag och blev värre, samtidigt som jag (och andra passagerare) började reagera på att något typ av ljus då och då lös upp utanför kabinen. Det vill säga, inte de vanliga lamporna från vingarna (vi satt för långt fram för att ens se dem), utan ett annat typ av ljus. När piloten sedan ropade ut ”Cabin crew – take your seats immediately” så var det som att någon drog ner en gardin för flygvärdinnan. Och för mig.

Hade jag kunnat kasta mig ut ur planet och klarat mig oskadd hade jag gjort det. Hade det funnits en möjlighet att få gå av planet och aldrig mer flyga igen hade jag gjort det. Med andra ord fick jag lagom panik. Kallsvettades, väntade på att det skulle bli turbulent på riktigt, att katastrofen skulle komma. 

Ingenting hände, mer än att jag kände att vi antingen steg kraftigt eller sjönk. Uppenbarligen girade piloten för ett rejält oväder som hade kunnat orsaka problem, jag är glad att han lyckades. Phu. Men det är inte normalt förfarande att kabinpersonalen ombeds sätta sig ner mitt under en flygning. Och mycket av oron satt nog i pilotens tonläge. Han som alldeles innan låtit så glad lät nu förbytt. Allvarlig och skrämmande.

Trots eller inte, men när det kommer till situationer som A vet hur hon ska bete sig är hon exemplarisk och vi hade inte ett enda problem vad gäller att sitta stilla i stolen på planet varken från Bangkok eller Amsterdam. Såklart sover hon bort mycket av tiden, men vi ökar alltså på antalet flygtimmar utan något vankande i kabinen. Och när man kämpar mot trotsen i allt övrigt så är det ju fullkomligt underbart att något fungerar klockrent. Bilar och flygplan, för där vet hon vad som gäller. Såklart fick hon lite uppmärksamhet och beröm av flygvärdinnorna också, ännu mer fick hon av mig när vi började morgonen med att hon åt upp hela min frukostbricka med omelett, kycklingkorv och yoghurt.