Sedan vi kom till Bangkok har Lilla A blivit spritt språngande galen. På riktigt. Hon är högt och lågt, som ett yrväder som far fram och är högljudd, älskvärd och helt tokig. Lite lätt hybris minst sagt. Häromkvällen hoppade vi in på en japansk restaurang och fick vår sämsta middagsupplevelse någonsin. Inte att hon skrek, utan att hon var så uppe i varv att jag kände att det var dags att gå hem och lägga henne. Har aldrig hänt tidigare i stort sett. Visst har hon dagar som är mer eller mindre off, men det här är något helt nytt. Ögonen lyser av djävulskap mer än vanligt.

Hon hör ingenting, ser ingenting och är i sin egen värld till och från. Trotsar. Säger vi ja säger hon nej. Säger vi upp säger hon ner. Ja, ni förstår. Ingenting är som det ska, raseriutbrotten kommer oftare och tätare. Fast däremellan är hon vår vanliga härliga unge.  En ny period som tagit sin början alltså och det är nu de börjar – the terrible twos. När absolut allt ska vara på hennes villkor.

Storstadspulsen gör knappast sitt till för att lugna ner henne, folkvimlen i köpcentrum och stressen runtomkring kunde väl inte passat sämre in. Mellan varven är hon hysteriskt rolig, för att sedan bara bli helt rabiat. Öronen är avstängda, jag är rädd att de kommer vara på det viset i 17 år framöver. Att just den perioden inte riktigt kommer gå över.

Fast hon är såklart riktigt, riktigt söt när hon sover. Och det är ju tur det!