Jag anser inte att Lilla A är speciellt sen i utvecklingen. Inte tidig heller, utan helt normal. Hon pratar, har ord för saker och upprepar mantran om och om igen med sina ord och meningar. Men ibland inser man bara hur mycket hon ligger i lä när man jämför med andra (vilket man såklart inte ska).

Här på hotellet finns en liten tysk tjej som heter Katya. Hon är 18 månader gammal (tre månader yngre alltså), ett huvud högre och tre år framför i utvecklingen. Jag pratade med hennes mamma häromdagen i poolen på något knagglig engelska (hennes, inte min) där hon försökte förklara att hon tyckte det var konstigt att folk tror att dottern är 2 år eller ännu äldre.

Eh? I don’t.

Där står jag alltså med mitt barn, som fortfarande inte säger sitt namn, som inte hälsar på beställning som definitivt vägrar att upprepa något vi säger och tittar på denna sprattlande 18-månaders som hälsar thailändarna genom att knäppa sina händer och säga ett klockrent ”Sawadee-Ka”, som lär sig vad Lilla A heter på mindre än tre försök (som mamman sedan ursäktar att hon inte kan uttala L:et ordentligt) och som glatt vinkar och säger ”Bye-Bye” på engelska när man säger hejdå. Frågar någon henne på engelska vad hon heter svarar hon rätt och slätt – ”Katya”.

Då har jag inte ens nämnt det faktum att den här lilla tjejen på alldeles egen hand kan simma rätt långa sträckor (utan något som helst hjälpmedel), att hon är totalt übersocial och inte är rädd för något. Och med tanke på att jag bara har träffat henne små korta sekvenser i och omkring poolen vill jag inte ens veta vad hon kan mer.  Å andra sidan kanske A kan något annat som hon inte kan, något som inte syns lika bra.

En liten skön unge är det iaf, om det inte vore så att A tycker att hon är lite halvfarlig som kastar stenar på henne i poolen så skulle de kanske ha blivit bästa vänner för några dagar. Fast jag måste säga att det är ju betydligt lugnare för mig som kan sitta och läsa en stund i skuggan än att ränna runt efter en helvild unge hela tiden, så i slutändan är jag glad för att Lilla A är som hon är ändå. Hon tjatar ju redan öronen av oss efter kakor, att bada och skor – så det kanske är lika bäst att hon tar det lite lugnt med språket? Jag menar, vi måste ju hinna luttras lite inför det som komma skall…. :D