Mitt en gång så fromma lamm...

Jag kommer ihåg en tid, för inte alls så länge sedan när en shoppingtur för min del mest var rofylld och dyr. Då var det istället Ida som gick kallsvettig med en gallskrikandes Lykka antingen på armen eller i vagnen.

För när Lilla A var en bebis (upp till ca 13 månader) var hon helt underbar att ha att göra med. Hon var nöjd, hon kunde ligga vaken i vagnen långa stunder utan att klaga. Ja, faktiskt sitta vartsom utan att klaga i långa, långa stunder.

Det var då. Nu är det en helt annan historia och den leder oftast i andra riktningen och är högljudd. Lykka däremot som var den som lät som liten står snällt bredvid och tittar på. Följer sin mamma utan tjafs och skriker inte som en stucken gris varje gång hon hör ordet nej.

(Igår trodde kompisen Os pappa att han höll på att bevittna en barnmisshandel innan han steg in genom dagmammans dörr där jag bytte As blöja. Det säger något om ljudnivån när det sätts igång… :( )