Okej, så jag sa för bara några timmar sen att jag inte skulle köpa några kläder innan vi åker.

Jag ljög.

Lite mer i lön än vad jag hade räknat med och både jag och E är överrens om att min garderob kräver lite uppfräschning. Så nu ska jag raida nätet efter snygga kläder att klicka hem.

Man måste ju faktiskt vara snygg även på semestern och inte bara efter.

Det här innebar ju helt plötsligt ett trevligt problem på måndagskvällen framför ett lite sorgligt En unge i Minuten.

Vi försov oss grovt imorse, jag vaknade av en armbåge i sidan av E som slängde sig ur sängen och utbrast: ”Jag har försovit mig!”

Egentligen var det ju då jag som försovit mig eftersom jag skulle vara på jobbet kl 07 och klockan då var några minuter i 08. Fast jag höll på att riktigt skita på mig när min iphone slagit om klockan ytterligare och lurade mig att tro att den nästan var 09.

Efter duschen hoppade jag in i garderoben och började rota i lådorna. Byxor, byxor och byxor. Jag har tydligen inga längre, iaf inga som sitter vettigt nog att gå till arbetet i dem. Antingen hänger de i rumpan, eller så ligger de i tvätten. Eller så är de så urtvättade att det är pinsamt.

Imorse, när jag redan var sisådär 90 minuter försenad stod jag sen och testade flera par jeans i vårt sovrum. För varje byxben jag trädde in och ut blev jag alltmer gråtfärdig. För trots att jag har gått ner i vikt så verkar inte ett enda par byxor sitta som de ska längre.

Så nu vet ni allesammans som frågar vad jag behöver i födelsedagspresent. Jag är i stort (extremt) behov av kläder som inte skriker tråk. Dessvärre har jag lovat mig själv att inte köpa ett enda plagg förrän vi åker till Thailand, för att istället kunna spara eventuell shopping till våra sista dagar i Bangkok.

Tills dess slår jag på tvättmaskinen och nöjer mig med mina två par byxor jag har att använda just nu. Fast det ena paret börjar bli för stora i midjan, så där får jag inte tappa för många centimeter nu framöver. Ironi!

(Ett par ursnygga högklackade att ha till skulle heller inte skada. Jag är så less på att se ut som en lodis nu! )

Så jag vet inte vad jag tänkte när jag stack ut på en joggingtur. Vi kan väl bara stryka ett streck över det där och börja om från början en annan gång. Min kropp vill inte vara med, mina skor vill absolut inte vara med. Nåja, jag var ute i drygt 40 minuter.

Mestadels tog jag mig fram genom att promenera, men såg till att väva in små korta intervaller utifrån vad mina knän orkade prestera. Pinsamt! Den som säger att alla kan springa 5 kilometer har uppenbarligen inte testat min utrustning nyligen.

Med utrustning menar jag då knän och höfter. Vi lever inte på samma planet tydligen. Jag på planeten där jag tror att jag börjar komma i form, min kropp på planeten som står och skrattar åt mig i mina uppenbarligen lönlösa försök.

För nog sjutton känns det lönlöst när man har tegelstenar till ben efter mindre än 100 meter. När man får ge upp efter 150 för att kroppen känns som den håller på att ge efter.

Pinsamt var ordet.