Efter en helg med alldeles för mycket skräpmat, dålig sömn och ingen motion fick jag idag säga hej till min hatade vän igen. Skärpning! Vi ska inte ner den vägen igen, botten måste vara nådd. Det är ju redan konstaterat sen tidigare att det inte funkar, så varför ger jag mig inte?!

Varför måste jag testa mina gränser gång på gång? Testa magen, testa tarmarna, testa illamåendet.

För varje gång det går över gränsen kommer jag närmare skovet. Jag vet det, min kropp vet det och ändå fortsätter jag. Och hamnar jag väl där är det en sån uppförsbacke att ta sig därifrån. Och jag vet varför jag gör det, varför jag sätter mig själv på pottan varenda gång.

Det finns sätt att få bukt med min IBS, jag ska inte säga att det är omöjligt – helt klart finns det de som har det mycket värre än mig, men det är ett meck och det utvecklar sig lätt till ett handikapp i de flesta sociala sammanhang.

För att min mage ska fungera måste jag utesluta gluten, alla mjölkprodukter (vilket innebär även laktosfria egentligen), färgglada grönsaker och frukter, rött kött och allt som innehåller, fett, socker eller koffein. På något sätt är det dit jag måste ta mig, för att sedan kunna komma tillbaka stark igen.

Finns det några andra därute som har problem med magen?