Att sammanfatta 2 veckors semester så pass att de finns kvar för min egen del även i efterhand kommer inte kunna gå i ett enda inlägg, så det kommer bli ett par de närmaste dagarna. Vill ni inte läsa behöver ni inte helt enkelt. Frivilligt, precis som allt annat med bloggen – men jag måste dokumentera för min del.

Vår försening från Arlanda visade sig inte vara så farlig när vi åkte ner, det slutade med att vi kom iväg drygt en timme efter utsatt avgång, tid som kaptenen försökte ”köra ikapp”. Landningen var bland det värsta jag varit med om, även om han i förväg varnade att den skulle bli hård kunde jag inte låta bli att bita mig i läppen och undra om det verkligen skulle vara så hårt. Klockan visade på 21.35 och temperaturen i luften var 33 grader.

Snabbt ut med bagaget (efter lite missöden som bara var mitt fel) till transferbussen och sen åkte vi iväg. Guiden hann precis lite snabbt presentera ön, berätta att de hade välkomstmöte under morgondagen och jahopp, där var vi framme.

Eftersom vårt hotell ligger uppe på en kulle (berg vore mer passande) klarar inte bussen av att köra hela vägen upp – hell – bussen får inte ens plats på vägen upp. Istället packades vi över och om in i en minibuss som istället tog oss resterande väg uppför backen med vrålande motor och nästintill stillastående i de värsta partierna.

Smidigaste incheckning jag varit med om, nycklar delades nämligen ut på parkeringen eftersom våra lägenhetshus ligger i en sluttning. Vi packade snabbt in oss, bytte om och gav oss nerför den mördarbacke vi just åkt uppför på jakt efter vatten och frukost. Och nerför var det ju egentligen ingen fara. Med rätt skor, lite försiktighet (handbroms på vagnen hade inte skadat) och en nypa humor insåg vi att vi var galna som gett oss in på det här.

Vår insikt att vi var galna kvällen innan förstärktes ju en del på natten eftersom sängarna var som de var, men bara vi öppnade dörren och tittade på utsikten förstod vi varför vi bodde just där.

Sovstund i skuggan

De första dagarna spenderades vid poolen, för att senare på kvällskvisten ge sig ner och utforska samhället. Lassi är egentligen ganska tråkigt, en gata med restauranger och supermarkets (finns en och annan souveniraffär) kantade av biluthyrare och researrangörer. Trist så det heter duga, ingen charm överhuvudtaget. Lyckligtvis ligger Argostoli, som är öns huvudstad alldeles i närheten. Dit kan man med lätthet promenera om man nu inte har något emot backar.

Argostoli är nämligen lite av ett mini-San Fransisco. Från huvudgatan sluttar alla gator rakt ner mot hamnen, mot promenaden som finns där. Här hamnade vi en av de första kvällarna när vi letade efter en större supermarket för att få tag i blöjor. Captain’s Table hette restaurangen som låg precis nere vid hamnen, som jag läst en del om på nätet innan vi kom ner, så vi valde att ge det ett försök. Senare gav vi det ytterligare ett försök, men jag är tveksam till det goda betyg restaurangen har fått. Maten var okej, men servicen skulle behöva höjas många snäpp för att jag ska vara helt nöjd.

En båt för att hålla det kalla borta!

Poolen var inte riktigt den hit vi hade hoppats på, mycket beroende på att den var alldeles för kall på morgonen/förmiddagen då A faktiskt ville bada som mest.  Dessutom var barnpoolen i djupaste laget för att kallas barnpool och hon bottnade alltså inte alls.

Uppbunkringen med badringen och armpuffarna var helt onödiga. Ringen ville hon inte alls sitta i, hon kände sig fastlåst och tyckte inte att det var tillräcklig frihet. Den lades alltså åt sidan redan efter någon dag, armpuffarna var trots att de faktiskt var anpassade för hennes storlek alldeles för stora. De hindrade henne från att röra sig normalt eftersom de upptog över halva hennes armar. Visserligen hjälpte de henne att komma upp mot ytan om hon sjönk under, men A är inte tillräckligt rörlig i vattnet ännu för att kunna bada med hjälp av dem.

Trots att det inte blev riktigt så många bad som vi hade trott (och hoppats på för svalka) hade vi sköna och avslappnade dagar vid poolen i början, men rastlösheten kommer som bekant ofta krypandes.

Vi testade det där med strandliv på en väldigt fin, men liten strand nedanför oss. Något jag hade älskat för ett tag sen, men just nu kryper det i mig bara jag tänker på sand. Speciellt sandiga händer, som fastnar på hela kroppen och då specifikt när en 1-åring ska pilla på allt. Det är inte heller helt okomplicerat att försöka förklara för samma rastlösa 1-åring att man inte kan gå ut i den stekheta sanden även fast man vill.

Sand. Sand. Sand. SAAAAND!