Nyår i stugan, helt död. Tolvslaget hade aldrig känts så långt borta som det gjorde när klockan var 20.

Resan hem från Hong Kong gick mycket smidigare än åt andra hållet, sov bort större delen av flygningen. Väl framme i Paris hade vi 4 timmars väntan på vårt plan till Stockholm, Arlanda. Jag vet inte om det berodde på att det var nyårsafton eller vad – men någon hade glömt att slå på värmen på Charles du Gaulle. Både E och jag satt tätt ihop och huttrade i 3 timmar i väntan på boarding.

Som alltid på Arlanda gick det smidigt att få ut bagaget (ja, det var ironiskt), vi hade turen att ha bussen till Benstocken vänta utanför. Med bilen i varmgaraget var det bara att pussa lite på V70:n och styra kosan mot Stockholm! HEMMA!!

Stannade en snabbis på ICA Kvantum för att få tag i något ätbart åt mig, eftersom E:s mamma lagat just den maträtt som inte var så lämplig

Kan tillägga att den har inte blivit serverad på över 5 år i det huset, så jag undrar varför den kom just nu (ja, lite bitter)!

Stannade till hemma och plockade upp alla räkningar, sen drog vi vidare. Mot Norrköping, förbi Söderköping och mot skärgården.

Här är det nästan vinter! Bara betoning på nästan, för det finns ju ingen snö. Typiskt. En jul utan snö, en nyårsafton utan snö.

Svärföräldrarna är nu iaf informerade om kommande bebis, tog emot det bra! Morris reagerade inte så mycket tycker jag..

Imorgon åker vi hem!
Hur sjukt är det inte att jag längtar hem?

Eller ja, för att vara ärlig så längtar jag egentligen bara efter ett ställe där jag kan få må illa ifred..
Känns lagom otrevligt att springa runt på stranden och känna att man inte är riktigt säker på om man måste kräkas eller inte! Blä då..

Men riktigt hem kommer vi ju inte, utan det blir direkt ner till stugan i St Anna, därifrån vidare till Nora!
Seeen kommer vi hem!

Befinner mig just nu på Alona Beach, Panglao i Filippinerna. Julen närmar sig med stormsteg, jag som i vanliga fall är så anti allt sånt vill bara hem.

Flygresan hit ner via Hong Kong blev allt annat än bra. Förseningar på Charles du Galle, illamående, trasig skärm i stolen och en tom ipod gjorde ju inte mitt humör till någon höjdare.

Väl framme i Hong Kong däckade jag direkt på hotellet för natten, E lämnades att roa sig själv (kl 21).

Flygresan till Cebu gick aningen smidigare, äntligen var vi på väg på riktigt! Utanför terminalen hade vi en buss som väntade på oss för transport upp till Malapascua. Tack och lov!
Swosh sa det på gatorna, förbi hundar, människor och alla tänkbara transportmedel som alla måste se till att trängas på samma lilla yta. Resan upp till Maya var faktiskt mycket mycket skumpigare än vad jag kunde minnas, varpå jag till slut kom på mig själv med att sitta och HÅLLA om magen (Vad nu det skulle hjälpa).

Vår lilla tripp till Malapascua hade jag kunnat avstått, var ute på kortare strapatser några dagar, annars var jag mest inlåst i mitt rum och mådde pyton. Blä!

Den bästa kommentaren kom när vi skulle checka in hos Thresher Shark Divers. E informerar Gareth om att det bara är han som kommer att dyka, varpå responsen blir:
-Oh no! You poor thing!

Nog för att jag vet att han tyckte synd om mig för att jag skulle missa min dykning, men vad sjutton..

Här är det iaf lite enklare att leva, även om jag nu är magsjuk. Haha, hur typiskt är inte det?

Just nu verkar det dock inte göra så mycket, vädrets makter är inte på vår sida!

Här är man – på semester – ska ha det underbart – då längtar man bara hem?!
(Den som känner mig VET att jag ALDRIG längtar hem)

Mysko!

Idag var vi iväg på VUL hos läkaren.
Det visade sig vara en ung tjej som var läkare, inte alls en farbror som jag trott. Skönt på ett sätt, det är lättare att klä av sig inför en tjej, men jag tyckte inte hennes attityd var något att eftersträva.

Av med alla kläder och upp på britsen, benen vitt isär. Hon gräver och grymtar, sen tar hon fram staven (ultraljudet) och försöker hitta livmodern (AJ!).
Vänder på skärmen i 5 sekunder och mäter fostret till 15 mm, vilket är en tillbaka flyttning med 5 dagar.

Jag börjar känna mig nervös, det stämmer ju inte…
Måste fråga henne efteråt: Eh, kunde man se något hjärta?
Svaret fick mig nästan att gråta: Ja -tror du inte jag hade sagt något annars?

Förlåt att jag frågade..

Men jag förstår fortfarande inte hur den där lilla fläcken ska kunna bli ett barn i framtiden? Det har ju inga liknelser just nu.

Första besöket hos BM avklarat, skrämmande!

Vägning, provtagning och 50 frågor
Tror E lyckades snappa upp mer av det där än jag. Själv var jag mest i ett töcken, lär så vara ett tag till!

Mår fortfarande sjukt illa, har försökt jobba hemma så mycket som möjligt, kanske borde ansöka om att byta arbetsplats?!

Hon räknade iaf ut att jag ska vara i v 8 nu (REDAN?!), så det verkar bli en bebis runt 16:e juli. Med min tur stannar nog den lilla ärtan inne till augusti!