Jag vet inte om det är psykiskt, eller om jag bara kommit så långt, men illamående – hellu!!

Får hålla mig hemma från jobbet, har svårt att hålla maten nere, men är konstant hungrig, så äter hela tiden!

Mina boobs är så sjukt ömma att jag knappt kan ha tjocka tröjor på mig över BH:n (helst inte BH alls heller). Aj aj..

Och den här ”mensvärken”…
Kunde ingen ha berättat att det var ett graviditetstecken?!

Köper postafen idag, men det innebär väl att jag är däckad för all framtid!

Sjukt nervös kände jag mig när jag tog upp telefonen för det första samtalet och boka tid hos BM. Lyckligtvis kände väl stackars personen i andra luren på sig att jag var ovan vid situationen och betedde sig väldigt proffsigt (och trevligt)!

Fick en tid inbokad för inskrivning, samt en tid för att komma till farbror doktorn och kolla så att det ”sitter rätt” som hon sa.
Tänk vad små ord kan sätta rädsla i en kropp?

Igår tröttnade E efter att ha väntat i flera veckor på att jag skulle komma igång i min cykel. Inför stundande resa köpte han därför hem ett 2-pack Apolivas gravtest. Mest för att undvika eventuella problem på flyget!

Ja, det var ju kanske då inte riktigt vad vi hade förväntat oss för resultat….
Men de säger väl det- när ett liv går förlorat kommer ett annat till?

Min magkänsla säger mig att jag visste redan innan, jag kände ju faktiskt när det fäste – även om jag då inte kopplade det, var E som påpekade idag.

Och ja, jag är livrädd, E har gömt sig under något stort tills vidare…..:)

Alla frågor snurrar i huvudet!